om Mamma
Hon sa en gång att hon visste när vi började försöka få syskon till A..
Jag sa "NEJ, det vet du inte!"
Hon trodde der var nyligen...det visste jag...hon visste inte om missfallen och alla försök och besöken hos kvinnokliniken...inget visste hon om tårarna...
Jag var tydlig med att det fanns ngt mer....
Hon frågade inte då
Inte nu heller
Tror inte att hon kommer att fråga...
När T låg i magen mådde jag bitvis inte speciellt bra fysiskt ed nerver i kläm och ond rygg.
Inte en gång hon frågade hur det var med mig...bara "hur är det med han därinne"
Jag då?
Sen skulle T födas...
Vi skickade sms om att NU var hon här...nu efter många timmars kämpande.
Straxt efteråt var hon där...mamma...frågade aldrig om det var okej att hon kom. Jag hade inte hunnit duscha, inte hunnit sova, inte hunnit fatta...Hon hade storasyster A med sig...som hade blivit lovad att träffa lillasyster... Vi hann inte reagera och A kunde vi ju inte köra bort...från Mamma och nya lillasyster...
Sambon fick aldrig visa lillasyster för storasyster...det kan aldrig göras ogjort
Mamma frågade aldrig hur det var med mig....hon visste ju att jag hållt på länge
Hon frågade inte sen heller...
Jag berättade en gång, en vecka efteråt, att jag mådde dåligt, då frågade hon två gånger de nästföljande dagarna och då alltid med slutklämmen "...för jag vet minssann hur det är att må dåligt"
Jag berättade att jag var illatilltygad i underlivet och skulle till KK och se hur det var och rätta till lite. Hennes reaktion var "ojdå!"
Ingen fråga om hur jag mådde....
Hur är Mamma då?
Hon bröt foten nyss....Jag behöver inte fråga hur hon mår...jag får reda på det hela tiden... Hinner aldrig fråga...
Hon har ett enormt bekräftelsebehov...från mig...hel tiden...i allt...om sig...det hon köper...det hon gör....ALLT
För varje gång jag ska "tycka synd om", prisa, lovorda och intyga vrids en tagg om i själen...
Taggen som svider för att hon aldrig frågade....inte brydde sig om MIG vad gäller barnen...inte innan T, inte när T låg i magen, inte när T kommit ut och inte Nu.
Mamma mår inte bra psykiskt...hon är ångest från och till...
Men är det en ursäkt? Är det en ursäkt för att inte ngn gång fråga hur jag mår?
Är det jag som är småaktig...som kräver och vill ha?
Rensa i röran
Förmodligen är jag knäpp men av att ha länklistan på min blogg gör att jag tror att jag måste gå in och kika i era bloggar varje gång jag knäpper på datorn...och dessutom stller jag ngt typ av krav på mig själv att jag måste kommentera och får dåligt samvete när jag inte gör det...
Tiden räcker inte till...
....och jag måste dra ner på vardagmåsten för att behålla mitt förnuft (även detta en anledning av att jag Stockholm den 14:e...jag måste städa bland alla krav jag ställer på mig själv och på allt jag bokat in ikalendern för detta håller inte längre...)
Jag är sån...hittar på en massa krav och måsten till mig själv som blir som en fix idé...och ni kan ju tänka er hur min vardag ser ut om jag gittar på detta vad gäller bloggvärlden.
Jag tänkte först att jag skulle ta en bloggtajmout...men det grejar jag nog inte för bloggen är ju min ventil...åxå.
Så jag valde att flytta de flesta av länkarna till "favoriter"
Så jag har inte glömt er...inte tappat bort er...struntar inte i er....jag måste bara ta lite paus och inte hälsa på lika ofta.
Hoppas att ni förstår
(jag är ju så förbenat rädd för att såra ngn åxå....f-n vad jag ska vara jobbig mot mig själv!)
Trots föregående inlägg...
Märkligt
Är detta åxå resultatet av ngt hormonpåslag?
Våga hata julen
Alla dessa jävla julklappar...
- Det man själv får (som inte är noggrant taget från önselistan) är oftast fel eller onödigt eller i dubbla kopior så att man måste byta
- Det blir papper och kartonger överallt i ett groteskt miljöslöseri
- Behöver vuxna egentligen julklappar? Kan vi inte bara göra ett i förväg lottat byte för en större peng istället?
- Behöver en treåring 25 julklappar?
- Behöver en 3-månaders 20 julklappar?
- Kan an inte begränsa barnens klappar till max 5?
- Jag mår illa av den onödigt stora pakethögen...två dar i rad...
- Hur många pussel kan en treåring lägga
- Vad gör man med skitfula kläder, slänger? Ger till Frälsningsarmen?
Jag har tusen sådana här frågor till.... Jag älskar EGENTLLIGEN julen...men inte i år...allt är trevligt ända tills vi kommer till klapparna....stökigt, hysteriskt, byta pengar med varandra, rättvisa, byta i mellandagarna...Fy fan!
Nä nästa år blir det ändring! Annars tänker jag inte vara med!
UPPDATERING
Jag fick en hushållsapparat av sambon - dyr. Jag vet inte om jag blev glad.... Men han tror att jag verkligen ville ha en sån. Det ville jag iof....men jag ville ju h ngt som bara var till mig för min skull....men det är ju tanken som räknas...jag vet bara inte hur tanken var....
BVC, BM och Psykolog
1) BVC med T. Hon växer med beked och är nu 2 v gamal större än syrran var när hon var 6 v.
2) BM med mig själv för att kolla stygnen. BM var mycket belåten och ansåg att jag bara kommer att få ett litet litet ärr som bara kommer att synas om jag tittar med gyn-lampa. Det gör vi inte så ofta hemma ;) så det känns helt ok. Hon rekomenderade däremot luftning av underlivet så nu ska jag leka 70-tal hemma och gå utan trosor *s*
3) Psykologen med mig själv. Jag vet inte....jag har uppenbarligen berabetat mycket på egen hand sedan förra veckan. men ho fick in mig på ett spår jag inte tänkt på själv....fokusera på det som var bra....på det som kom efter förlossningen...att det funkar så bra med T...att hon sover bra...att amningen fungerade perfekt från början...att inte fokusera på det jobbigga. Bearbeta det jobbig men inte fokusera på det. Det som jag har kvar att bearbeta är förlossningsavsnittet när hon kom ut....min knsla av bara lättnad och ingen glädje och mitt dåliga samvete över den känlsan...eller min okänsla av glädje...för den kom senare.
Nästa vecka ska jag prat förlossningshårdfakta med BM och träffa psykologen igen. jag tror att jag kommer vara hel sen. Jag mår faktiskkt väldigt bra igen... Psykologen tyckte jag hae en otrolig förmåga att hela mig själv i själen...ja tror jag håller med...jag är dålig på att må dåligt...och det är bra ;)
Redan bättre
Jag kan äta utan att må illa (så tyvärr lär väl inte vikten gå ner lika fort nu...)
Jag är inte konstant trött
Jag känner att jag vill hitta på saker på dagarna och inte bara sitta och sunka i soffan
Jag börjar helt enkelt hitta mig själv igen....och det är UNDERBART
Samtalshjälp
Jag gråter när jag tänker på förlossningen. Det är fyra saker som jag kommer ihåg starkast - inga positiva minnen.
• När läkaren efter att jag fått EDA säger - nu börjar hon komma tillbaka - och jag inser att jag faktiskt varit helt borta av smärta
• När jag sitter på toaletten och bara skriker under en fyra minuter lång, meningslös, krystvärk
• Lättnaden när Tilde kommer ut - lättnad att det är över - ingen glädje - bara lättnad över att äntligen kan jag få sova. Rädslan för mig sjlälv när jag nästan tappar henne när jag faktiskt somnar.
• Ångesten när de sydde - när jag bara ville vara ifred med min sargade kropp och få sova.
Var hos BVC idag - jag grät när jag skulle prata om förlossningen. Berättade om hur trött jag är. Hon sa att förlossningen har blivit ett trauma för mig och frågade om jag kände att jag behövde prata om det - hon ansåg det....Så nu ska jag få tid hos både psykolog och min barnmorska för att prata och bearbeta förlossningen. Det känns bra - det behöver jag!
Deprimerad
Sambon har varit på begravning med efterföljande beravningskaffe och nu begravningsöl. Trots det sorgsna temat är jag avundsjuk - jätteavundsjuk.
Det är enormt mycket lättare att umgås med sina vänner med en bebis i släptåg än med en kropp som bara vill ligga hemma i soffan. Kropp och huvud är inte alls överens nu.
Samtidit brottas jag med dåligt samvete - jag vill ju det här...jag vill ju ha en bebis...jag fick ju till och med kämpa för att komma hit....och jag vet att det finns så mpnga som skulle byta med mig och som inte för sitt liv kan förstå några ynkliga veckors depp och smärta mot resultatet. Men det händer något konstigt i slutet av en graviditet...Varje dag blir som ett år. Rent förnuftmässigt vet jag att det inte varar för evigt...kankse max 14 dagar till...men bara att skriva 14 dagar till framkallar ångest.
Det är ju inte ens ngt vettigt på TV att titta på!!!
Om jag är vaken när han kommer hem så ska jag "tvinga" honom till sex...och om jag inte är det så vet han vad han får göra i morgon...det lär ju inte bli sämre av det i alla fall....
Bebis kom ut nu...snälla!
Dåligt samvete
Det är då, nu, jag tänker....tänk om...tänk om det inte går bra....ångesten kommer krypande...tänk om....
Bara trångt eller befogad oro?
Liten har sedan v 24 nånstan varit en riktig vilding. Påmint mig om sin existen med minst ett gympapass i timmen (till skillnad mot A som var lugn som en filbunke efter v 30).
Men nu i några dagar så har Liten varit betydligt lugnare. Gympapassen har helt uteblivit och det har mest varit lite knuff och bök och långa stunders "tysthet" (fortfarande mer än A men lite för Liten).
Förnuftet säger att Liten rör sig godkänt mycket för att jag är i v 38, det är trångt, Liten är stor och har mer eller mindre fastnat med huvudet i bäckenet (även om termen fortfarande är rörlig).
men min Mammanojjigakänlsa är att obekant är obehagligt.
Så länge jag faktiskt känner av Liten så håller sig oron på en hanterbar nivå...men är det lika "lite" på söndag (eller måndag) tänker jag slå förlossningen en signal och fråga.
Att bryta ihop lite kan göra underverk
Nu är jag precis hemkommen från bröllopet - Sambon är kvar en liten stund men med givet löfte om ingen mer alkohol och komma hem snart. När man är nykter på fest förlorar de liksom charmen efter tolvslaget...och ryggen hade defintitivt festat klart.
Men det var länge sedan jag hade en så omtänksam Sambo som idag. Att bryta ihop lite kan göra underverk ibland. Mamma är fortfarande ett eget kapitel men jag känner att styrkan finns hos mig igen....den finns där igen när jag vet att....det är sådan skillnad när Sambon förstår - enorm skillnad.
Och finaste mina bloggvänner...TACK för all omtanke....det värmer så oerhört! Jag blir ... det är svårt att sätta ord på det...jag bli rörd...TACK!
Jag mår faktiskt inte heller bra
Jag är gravid. Sedan Mamma fick reda på det så har Jag försvunnit och allt har bara kretsat runt graviditeten. Jag har blivit en Graviditet. Hur Jag mår är inte ett dugg intressant....bara Liten är viktig. Och framför allt är det viktigt att hon får reda på först och mest och helst av allt hade kunnat krypa innafnör skinnet på mig.
Det är många som frågar om förlossning och Litens placering och sånt nu - jag har inga problem med att svara...det är ibland bara roligt och jag har ett behov av att prata om det åxå...ända tills Mamma frågar...hon gör det på ett sådant kladdigt sätt...som om det faktiskt inte är mitt barn utan som om jag lånar ut min kropp till hennes barnbarn.
I Onsdags var jag som ni vet till BM. Jag har försökt att nå Mamma sedan dess för att berätta (nejnej tro inte att hon ringer till mig för att fråga hur jag mår....), men jag har inte fått tag på henne, förrän idag på morgonen. Första fick jag en ordentlig genomgång av henens tillstånd efter hennes halkolycka, sedan en genomgång av Mormors mående och en pik och spelande på strängar som genererar dåligt samvete hos mig om att jag ringer för sällan till Mormor - det betyyyyder ju så mycket för henne. Det tror jag säkert att det gör men bara för att Mamma är så tjatigt om det så reagerar jag med att ringa ännu mer sällan för att jag blir så arg på Mamma för att hon alltid måste insuera att jag gör för lite, ringer för lite och bryr mig för lite om min Mormor - när det betyyyyder så mycket för henne (och ni har helt rätt att jag inte reagerar helt moget här men allt från Mamma sammanvägt - det som jag nu berättar och det som jag inte berättar gör att det bara står mig upp i halsen).
Tillbaks till telefonsamtalet...
Jag sa att jag var hos BM i onsdags och att Liten inte ritkigt har bestämt sig för läge och att jag ska till specialistmödravården på onsdag morgon. Tro inte att hon blir glad för att jag ringer och berättar...nej jag får en anklagelse tillbaka med en fråga om varför hon alltid får veta allting sist.....med en följdfråga om jag inte kunde se till att hon kunde få en ultraljudsbild i nästa vecka. Jag försökte med behärskat lugn berätta att hon inte ALLTID får veta ALLTING sist men jag har ju för f-n inte fått tag på henne och nej jag kommer inte att kräva några extra bilder för hennes skull när det inte ens är säkert att jag kan få ngn själv. Hejdå!
Inte ett ord...inte en fråga om hur det är med min rygg och foglossning, hur jag mår osv. INGENTING! Jag blir ledsen...hon är ju min Mamma. Ska inte Mammor bry sig om sådant? Ska man inte inför Mammor kunna få vara lite liten och inte stor och vuxen jämt.
Hon hämtar ibland A från dagis. Det tycker A är jättemysigt. För mig blir det merjobb. Agnes grejer är överallt och disk på diskbänken (exakt tvärsemot hur hon uppfostrat sina barn att bete oss) som jag får ta rätt på sedan. Ska hon äta hemma hos oss får jag ingen hjälp i köket utan hon "hjälper till" genom att leka med A så att jag får ännu mer att städa sedan.
Sambon tycker att svärmor blir "fö mycket" och att det blir jobbigt och drar sig undan för att inte bli sur på henne.
Mamma är själv...Pappa dog för 11 år sedan (11 sep av alla dagar). Sedan dess har det varit synd om henne. För att hon är ensam och att hon inte får vara med mig (oss) tillräckligt mycket. Varför får inte jag följa med....? Då skulle jag vääääldigt gärna vilja följa med...! Vi träffas så sällan... är ständigt återkommande kommentarer och frågor.
Vi bor i samma stad och träffas flera gånger varje månad....
Jaha fick de vara barnvakt.... en annan härlig kommentar.
Mamma har i princip noll socialt liv...och tar inte tag i det heller (och kanske får man skylla sig själv lite då åxå? - spec om man får saker och ting sererade på silverfat men skiter i det?). Och därför blir anklagelserna än värre mot alla högtider om vi inte tar med henne.
Hur vanligt är det att man tar med morsan på nyårsfest och midsommarfest hos sina kompisar???? Vi gör det inte heller...men uppenbarligen enligt Mamma så borde vi...
Jag har pratat med henne flera gånger om detta. En gång i halvåret....det blir bättre i 14 dagar sedan smyger det tillbaka till det gamla igen...Jag orkar inte!
Hon var övertygad om att hon visste EXAKT när vi började försöka få syskon till Agnes. Jag svarade att det tror jag inte.... Inte en enda fråga om det har jag fått....INTE NÅN! För hon vill inte veta...kanske finns det ngn annan i världen som åxå har det tufft?
Till råga på allt med Mamma så har sambon extremt svårt att ta in att jag inte är fit for fight nu. Att kroppen är skör och knoppen känslig. Att jag har ont i ryggen - hela tiden..bara mer eller mindre. Att jag är trött...att jag sover dåligt. Han frågar inte heller hur jag mår och hur det är med mig. "Vaddårå...du har ju ont i ryggen jämt jö..." " Jag är åxå trött...." Nästan aldrig ngn fråga av ren omtanke eller erbjudande om "vad kan jag göra för att underlätta?". Visst gör han lite mer hemma...men det är ju för att jag inte gör det...och till slut blir faktiskt en överfull diskbänk och en outplockad diskmaskin även uppenbart för honom.
Det här med sambon är inte så farligt i vanliga fall, han är helt enkelt inte en empatisk person - han har svårt för att sätta sig in i andras lycka och olycka....(men ibland blir man förvånad när han blir väldigt rörd, tex kan han gråta till spårlöst försvunnen....*s*)...men när det blir extra jobbigt med Mamma så lir det liksom bara för mycket.
Och han blir så jäkla "killig" när jag berättar om hur det är med Mamma. Han serverar en kall lösning av problemet eller ett "skit i det". Men det är min Mamma och jag kan inte skita i det eller bara ignorera...hon sätter sig ju i mitt psyke.
Nu har Svärfar opererat tån. Det är synd om han för han har ont och svårt att gå....
Hallå! Jag då?
Jag känner mig bortglömd och Liten och syndast om i hela min lilla värld. Vem vill trösta Knyttet? vem ger mig en kram och frågar hur det är?
Jag är bortåt alla gränser trött idag. Jag har sovit uselt hela veckan. Jag vet att det blir sent idag (kräftskiva hos svärisarna) och i morgon (bröllop). Jag bergiper inte hur jag ska orka - jag är ju redan slut på ork. Varför förväntar sig både jag och alla andra att jag alltid ska vara så jäkla stark, glad och käck? Även nu?
Jag tänker äta lunch nu och sedan åka hem. Kanske mår jag bättre om jag får sova en stund? Kanske är livet ljusare och trevligare sedan. kankse kan sammandragningarna till och med lugna ner sig lite (märker att det blir värre av att jag är trött).
Nu har jag bestämt mig - ang att prata!
jag har påtalat vikten av den fysiska kontakten med sambon - det blev skillnad...jag känner att ömheten finns där....och jag vet med mig själv att jag inte är så trevlig om kvällarna efetrsom jag är trött och har ont i ryggen...jag är ganska grining helt enkelt...och hur kul är det att krama grinos?
Jag beställde boken "Familjens projektledare säger upp sig" och inser att rent arbetsfördelningsmässigt är min sambo inget kap...men inte heller en nitlott. Ska ngn gång ta och göra en lista över allt som är och på ngt vis har blivit mitt ansvar och en lista över hans diton. I försa hand ska jag göra listan för mig själv för att se om det är orättvist eller inte hemma eller om jag överdriver...för att jag nu är trött.
Så jag kör på min tidsplan. Förhållandet skall kännas bra, jag ska å bra och inte vara osäker på honom när 2008 går över i 2009. Om minsta tvekan, tvivel och olust finns så då blir det familjerådgivning.
Vi hade lunchdate idag...skrattade tillsammans och pussades. Det kändes så befriande.
Om att prata
Någonstan i allt detta med graviditet känner jag att jag och Sambon glider iväg från varandra....både fysiskt och psykiskt. Vi kramas för sällan och pratar för lite om sådant som är oss, sådant som betyder ngt.
Runtomkring mig separerar mina vänner och förhållanden spricker och rämnar.
Jag blir orolig att det ska hända oss.
Tänker att när jag får tillbaka mig själv och vi har landat med ny bebis och 2009 blivit 2009 så har vi hittat tillbaka igen.
Men tänk om det inte blir så?
Jag tvivlar inte ett dugg på mig och mina känslor...men vad känner han. Sambon har aldrig varit bra på att prata, därför har vi aldrig varit duktiga på att prata om sånt här...men nu känns det riktigt uselt.
Eller så överdriver jag situationen. Jag vet att jag är känslig nu (jag grinade så att tårarna sprutade till Mama Mia i söndags).
Jobbiga, jobbiga tankar.
Jag behöver mer kramar, mer ompyssling, mer tanke. Jag måste ta upp det där med kramarna....det känns som en viktig pusselbit.
Bloggträff
En skitvecka
Jobbet - allmänt hög arbetsbelastning, tusen bollar i luften, saker som kör i hop sig
A - Det värsta av alla treårstrotser. Att man kan bli så arg på den man älskar mest av allt i hela världen.
Sambon - Inte hemma. Borta med jobbet kommer hem först på söndag natt. Förstår inte.
Magen - sammandragningar och ömma partier av all stress.
Hemma - gror igen, hinner inte med.
Summa: Jag är trött och sliten och orkar inte med handling, arg A, städning, matlagning....Jag är, som Saring sa, inimärgtrött.
Jag hade kunnat ge mycket för att kunna hälla upp ett stort glas rödvin eller en rejäl konjak....det skulle jag behöva efter denna vecka. Synd att Liten absolut inte ska ha någon alkohol. Djävulen på min ena axel försöker förklara för mig att en liiiten wiskey inte kan vara så farligt - men ALDRIG att jag skulle...men f-n vad gott det skulle va...och behövligt.
Få se om jag kan skingra tankarna med att röja omkring hemma....det är åxå behövligt.
BESLUT: När jag ska börja jobba igen efter Liten är född så blir det städhjälp. Vi hinner inte med livet.
Njuter mest...
Trist att jag blivit så fet bara...tråkigt med kläder...allt gör mer eller mindre att jag ser uut som en padda...jag paratar inte om magen nu, utan om lår och rumpa...men, men...det går att göra något åt...sen
Nån gång när jag känner att jag är mentalt stabil så ska jag blogga om min mamma-relation...den är inte alltid njutbar...
Repetition
Har inga som helst nya idéer för bloggeri....det är bara resultatet från VUL och UL nu i veckan som får plats i mitt huvud....
Jag är livrädd för att det ska vara tomt och dött...LIVRÄDD
Jag vågar inte en tänka tanken fullt ut....jag vet inte hur jag skulle kunna hantera det...det skrämmer mig...för jag ser bara svart, tomt och bottenlöst en bit ij på den väg som skylten med "nej, tyvärr" pekar åt.
kl 11:30 på onsdag är det VUL
Jag återkommer efter det....
Jodå
Jag blev grymt avundsjuk, och lite irriterad över att det gick så lätt för dem...jag är inte missunsam...det är inte det...men jag kan liksom inte vara himlastormade glad och lycklig för deras skull.
Nä...jag berättade inget...jag sa att jag kör på hormoner oh inte ville dricka alkohol...sen var det bra med det...för de vet ju om våra försök och våra missfall.
Jag börjar få grym ångest inför onsdag....men åxå stor förväntan. Eftersom jag faktiskt väljer att vara mest förväntasfull är jag livrädd....livrädd för att golvet kommer att bli så hårt att landa på om...om skulle inträffa...om som inte får hända....Golvet kommer att vara så hårt att jag inte vet hur jag skulle kunna resa mig igen....jag tror min själ skulle bli mycet svårt skadad.
Hade ganska mycket värk idag på förmiddagen, det fungerar jättebra med alvedon...jag slappnar av...och värken kommer inte tillbaka....det är bra!
Jag känner, när jag får värken, ett väldigt stort behov av att vila...antar att kroppen vill säga åt mig att göra just det...jag lyssnar...det är synd bara att jag svääller som en elefant av allt vilande och småätande. Hoppas verkligen att det kommer något gott ur detta för annars har jag en hel del kilon som jag inte kommer känna den allra minsta glädje av att bära på.
Gonatt
