Vikten back to pre gravid
Stygnen
"stygnen är sydda med självupplösande tråd"
"de brukar inte fungera på mig, de löser inte upp sig och de som sys invändigt brukar krypa ut eller bli inflamerade"
"men då har de inte använt självupplösande tråd"
"hmmpf"
...och vad var det jag sa....
(sluta läs nu om du är lättäcklad)
Två varblåsor med halvupplösta stygn har jag redan punkterat nära ändtarmen. Och nyss upptäckte jag att det som jag trodde var en del av ett brett ärr var en stor blåsa - den är punkterad men jag får inte ut stygnet. Upptäckye även att det jag trodde var ömmhet pga klippet var ytterligare en inflammation...
Oh yes..I love föda barn...både före, under och efter....
Få se hur det ser ut om ngn dag...annars måste nog någon kolla upp det hela...
Fördelar med snitt
- Ingen bäcckenbotten som hotar att trilla ur om man lyfter en bokhylla
- Inga stygn som skaver i underlivet
- Inget ömmande underliv
- Inga stygn som går upp som gör att man har sår som svider i underlivet
- Inget ömt underliv
- Knipet finns kvar
(Jag blev snittad med första barnet....)
Toalettbesök
Puckade karl
Korkat...
Förlossningsbearbetning
Istället kan jag nästan, nästan tänka mig att göra om det...men bara nästan...det är mer en revanch-känsla...
Ändtarmsbevsär (underlivskänsliga läser på egen risk)
Jag tänker på mitt underliv.
Den vaginala delen har jag hopp om (även om alla stygn som fortfrande är kvar gör att det ser ut som om ngn har lagt en tusenfotning där) men ändtarmen är det sämre med. Trots dubbel dod Lukatlos (milt laxerande medel) så går det inte smidigt vid toalettbesöken (ja jag dricker mycket och äter fiberrikt åxå). Det gör ont! och nu har jag sett varför....
Igår kväll hade jag riktigt ont...det kommer ngn timme efet jag har varit på toaletten...jag kikade för att se vad som gör så ont...då såg jag det..ngn försöker vränga min tarm ut och in eller jag håller på att få hemorojdernas hemorojd (eller vad det nu kan vara) och det gör JÄVLIGT ont.
Mot apoteket!
Blev rekomenderat AC3-komfort: 199 kr. Till det priset så måste det ju vara ngt riktigt bra hoppas jag. På förpackningen står det att man ska höra av sig till läkare om besvären inte har försvunnit på 2 veckor...det låter sunt för så här vill jag inte ha det i mer än några dagar till.
Tur att jag ska till BM i morgon så att jag kan nämna detta...
Det är så jäkla trist att man ska behöva gå igenom allt detta för att man vill ha ett biologiskt barn - graviditet, förlossning och sviter av de två första. OJÄMLIKT är det åxå. Vad behöver den manliga delen göra...Leverera ett gäng simmare. Är det rättvist?
BVC, BM och Psykolog
1) BVC med T. Hon växer med beked och är nu 2 v gamal större än syrran var när hon var 6 v.
2) BM med mig själv för att kolla stygnen. BM var mycket belåten och ansåg att jag bara kommer att få ett litet litet ärr som bara kommer att synas om jag tittar med gyn-lampa. Det gör vi inte så ofta hemma ;) så det känns helt ok. Hon rekomenderade däremot luftning av underlivet så nu ska jag leka 70-tal hemma och gå utan trosor *s*
3) Psykologen med mig själv. Jag vet inte....jag har uppenbarligen berabetat mycket på egen hand sedan förra veckan. men ho fick in mig på ett spår jag inte tänkt på själv....fokusera på det som var bra....på det som kom efter förlossningen...att det funkar så bra med T...att hon sover bra...att amningen fungerade perfekt från början...att inte fokusera på det jobbigga. Bearbeta det jobbig men inte fokusera på det. Det som jag har kvar att bearbeta är förlossningsavsnittet när hon kom ut....min knsla av bara lättnad och ingen glädje och mitt dåliga samvete över den känlsan...eller min okänsla av glädje...för den kom senare.
Nästa vecka ska jag prat förlossningshårdfakta med BM och träffa psykologen igen. jag tror att jag kommer vara hel sen. Jag mår faktiskkt väldigt bra igen... Psykologen tyckte jag hae en otrolig förmåga att hela mig själv i själen...ja tror jag håller med...jag är dålig på att må dåligt...och det är bra ;)
Menskopp
Jag blir väl dessutom bli tvungen att köpa en ny i modell större efter T´s framfart i mina undre regioner.
Vad jag däremot ska köpa snart är geisha-kulor från apoteket. Här ska tränas knip.
Kniiip
Redan bättre
Jag kan äta utan att må illa (så tyvärr lär väl inte vikten gå ner lika fort nu...)
Jag är inte konstant trött
Jag känner att jag vill hitta på saker på dagarna och inte bara sitta och sunka i soffan
Jag börjar helt enkelt hitta mig själv igen....och det är UNDERBART
Väldigt vaken
TACK!!!
...för alla grattis
...för allt stöd innan förlossningen
...för alla underlivstips
...för allt deltagande i mitt mående och hur jag känner efetr förlossningen
Ni ska veta att bara det som jag redan pratat med BM och BVC, det som jag skrivit av mig här och er respons har hjälp MASSOR.
TACK!
Tack för att ni finns
Tack för att ni är så fina
Tack för att ni bryr er
Det betyder mer än ni tror!
Samtalshjälp
Jag gråter när jag tänker på förlossningen. Det är fyra saker som jag kommer ihåg starkast - inga positiva minnen.
• När läkaren efter att jag fått EDA säger - nu börjar hon komma tillbaka - och jag inser att jag faktiskt varit helt borta av smärta
• När jag sitter på toaletten och bara skriker under en fyra minuter lång, meningslös, krystvärk
• Lättnaden när Tilde kommer ut - lättnad att det är över - ingen glädje - bara lättnad över att äntligen kan jag få sova. Rädslan för mig sjlälv när jag nästan tappar henne när jag faktiskt somnar.
• Ångesten när de sydde - när jag bara ville vara ifred med min sargade kropp och få sova.
Var hos BVC idag - jag grät när jag skulle prata om förlossningen. Berättade om hur trött jag är. Hon sa att förlossningen har blivit ett trauma för mig och frågade om jag kände att jag behövde prata om det - hon ansåg det....Så nu ska jag få tid hos både psykolog och min barnmorska för att prata och bearbeta förlossningen. Det känns bra - det behöver jag!
Postförlossningsfåfänga 1 v efter förlossning
- Antal bristningar: 1 st där min navelpearcing sitter.
Synbarhet - nästan inte alls. - Antal kilo kvar till pregraviditet: 3,5 stycken (vikt nu 68,5)
Antal kilo till målvikt: 8,5 kg - Naveln: Befarar brock - den står ut som ett plommon. Får hoppas att den fattar att den ska gå innåt snart...
- Magens storlek: Imponerande liten om jag får tycka själv (se bild)
Underliv och sån´t
Bäckenbotten har jag börjat hitta igen och sakta men säkert blir jag starkare...så den delen känns hanterbar och som om jag kommer att bli normal igen.
Där jag sprack läker ganska bra...men klippet...aj, aj, aj...Jag vet att klipp tar längre tid att läka, men...det är INTE kul.
Men det värsta är att bajsa. Jag äter ca 20 katrinplommon om dagen, milt laxerande medel och jag är fortfrande hård i magen - i alla fall hårdare än vad mitt sargade underliv har lust att hantera. Det är ångest när jag känner att jag måste...och då väntar jag lite till...nej det är så klart inte den bästa metoden...Jag har till och med fått ta lavemang några gånger för att överhuvudtaget få bajsa.
Jag äter linfrö åxå.
Dricker mycket vatten.
Någon som har tips om hur jag ska hantera det här?
Börjar känna att jag är väldigt, väldigt less på det här....och psykiskt känner jag att det är så himla jobbigt...vill inte ha mer ont, förlossningen ligger fortfrande som en stor ångest över mig och jag kan inte tänka på den utan att gråta....så nu känner jag att jag vill kunna bajsa utan ångest i alla fall.
TRÖTT
Jag väntar på de berömda amningshormonerna som ska göra mig pigg. Vart är dem????
Jag hade iof en tuff förlossning och en bihåleiflamation på ingång...men ändå...jag skulle kunna sova dygnet runt
Jag har två!
...skitmallig!
...skittrött!
...troligen en bihåleinflammation på spåren!
Förlossningen - el grande final!
Onsdag 1/10
Klockan 01 kände jag att krystvärkarna började komma. Jag var fullt öppen! Det var inga intensiva krystvärkar - sköna om jag jämförde med det som varit innan. De var inte så starka att jag behövde trycka på ännu - mer slappna av i bäckenet...men det höll inte i sig länge utan snart blev jag tvungen att trycka för kung och fosterand. Känslan är så strak att den inte går att stoppa. BM kände efter - bebisen låg inte mot bäckenbotten ännu. Jag fick inte krysta...för då skulle jag få krysta i flera timmar och de skulle jag inte orka. Jag fick istället mer EDA för att ta bort krystvärkarna. De kände efter hur bebisen låg och det visade sig att hon låg i sk vidöppet läge - med ansiktet först vilket gör att huvudet blir så stort som möjligt istället för så litet och smidigt som möjligt för att komma ut. För att hjälpa mig lite på traven skulle de ge lite värkstimulerande för att påskynda att hon skulle komma ner fortare...Det tog. Jag fick 4 minuter långa krystvärkar utan paus. Trots Eda och lustgas gjorde det så ont att jag höll på att försvinna igen. Det gällde att snabbt få bort dessa krystvärkar för de var för starka för mig som blivit snittad tidigare - ja det var iof för starka för vem som helst men för mig var de dessutom farliga. Krystvärkarna försvann tyvärr helt istället och de fick koppla på svagt, svagt stimulerande i omgångar för att få igång det hela igen. Jag fick även order om att omväxlande vara uppe och gå och omväxlande sitta på boll. Jag kände mig helt less på alltihopa. Trött som aldrig förr inne på andra natten helt utan sömn. Jag ville inte längre - nu kändes dessutom helt meningslöst. Jag ville bara att de skulle plocka ut de - jag orkade inte längre.
Bebisen däremot mådde prima och var totalt opåverkad av vad som hände. Sällan hade BM sett så stabila hjärtslag.
Klockan straxt efter tre konstaterade dock BM att bebisen nu sjunkit ner och jag kunde få börja krysta. Bort med lustgasen! Men jag kände inte värkarna som förrut så jag hade jättesvårt att hitta rätt. Tog i som aldrig förr men inget hände - som jag märkte i alla fall. Jag var trött och ville inte längre. Skrek mest att jag orkar inte mer - jag vill inte. Efter ett tag kände jag ändock hur det spände och jag kunde känna huvudet...det gav energi! Ena BM hjälpte till genom att trycka lite på bebisen rumpa och den andra gjorde ett litet klipp. Sedan var hon ute på två tryck. Klockan 04:26.
Jag konstaterade att det var en tjej. Lutade mig tillbaka och somnade...vaknade igen av att jag fick upp vår lilla tjej på bröstet - somnade igen...och höll på att tappa henne. Det gav adrenalin för att vara vaken!
Moderkakan kom utan problem.
Och sedan var det dags för att sy.
Det var ångest för mig - för kroppen. Den var så slut att trots att jag var helt bortbedövad i underlivet och egentligen inte kände vad de gjorde så andades jag lustgas genom alltihopa. Kroppen skakade och jag snyftade och grät i masken. Jag orkade inte mer...ville inte ha mer smärta...ville var i fred. Jag var enormt svullen. Jag fick ett gäng stygn. Lite innuti och lite i klippet och lite ända bort till anus.
M kom in med vår tjej igen, vår Tilde!
3615 gr
51 cm
Hon fick sitt första mål mat!
Efteråt
Känslan efteråt, känslan fortfarande...ALDRIG, aldrig mer. Känner ångest inför en sådan tanke.
Men för er som läser och som har förlossningen framför er...det är inte vanligt att det blir så är intensivt under så här lång tid. Tar det tid så brukar det inte vara så intensivt och blir det intensivt brukar det gå fort.
Jag började dessutom hosta under natten vilket gjorde att jag fick en spricka bredvid där jag var sydd...det svider. Jag måste ha laxerande för att kunna bajsa...men underlivet ser faktiskt inte så farligt ut som man skulle kunna tro. Det finns hopp!
Förlossningen - så här kan de gå till (del 4)
Till förlossningen på riktigt
Väl framme fick vi denna gången ett förlossningsrum och blev placerad i en säng för att kolla värkar och hjärtljud. Efter bara en kortare stund fick vi ringa på barnmorskan. Värkarna kom oftare än var 3.e minut och hade intensifierats och jag kände att detta grejar jag inte längre utan lite hjälp. BM kom in och jag var nu öppen nästan 4 cm - jag hade kämpat på bra hemma - och jag började gå på lustgasen. Efter en timme kände jag att lustgasen inte riktigt hjälpte längre. BM kom då in och kände hur öppen jag var - 5 cm! och jag kvalde in för EDA. Men först skulle de ta hål på hinnorna och sätta skalpelektrod. Vattnet fullständigt forsade ut - över knaten på sängen, upp på min rygg och ner över byxor, skor och strumpor på två stycken BM. Jag fick resa mig och vattnet bara fortsatte att forsa (tänk om detta hade kommit hemma i sängen, eller i soffan eller, M ser panikslagen ut, i bilen...). Det var mängde av vatten. BM hade aldrig sett så mycket. Trycket släppte hos mig och en stor lättnad kom över mig och i 30 s kände jag mig ganska tillfreds...tills värkarna kom igång igen....då var det övermänsklig smärta och jag bara stod och skrek in i lustgasmasken som M tryckte över näsa och mun på mig. BM ringde snabbt efter läkare som kunde ge mig EDA. Värkarna kom utan avbrott och jag kände hur jag började försvinna bort av all smärta - de fick lägga mig på sängen igen. När EDA väl var lagd lättade smärtan något och jag kunde se en helt skräckslagen läkarkandidat som var på sin första förlossning. Tyvärr är jag svår att smärtlindra och mina värkar var så intensiva så EDA gav mig ingen vilopaus utan bara lindring och jag fick trots bedövningen komplettera med lustgas. Bebisen sjönk längre ner och började trycka på en nerv i ljumsken...den smärtan var inte kul...jag ville koppla bort benet. Kl 21 var jag öppen 7,5 cm och mjuk och fin. BM började duka upp för leverans. Med de sista centimetrarna dröjde...September skulle hinna gå över till oktober.
Förlossning - så här kan det gå (del1-3)
Söndag 28/9
Var ute och promenerade och hade under hela tiden mycket sammandragningar. Blev öm efteråt i hela magen och ringde senare på kvällen till förlossningen för att kolla om det ska kännas så här eller om det är ngt man borde kolla upp. De tyckte att jag skulle komma upp eftersom jag är snittad tidigare - så klockan sex befinner vi oss i ett undersökningsrum för att kolla hjärtljud och bli genomklämd samt kika på bebisen och moderkaka med ultraljud. Allt såg bara bra ut och klockan åtta var vi hemma igen. Klockan nio drog värkarna igång....7-10 minuters mellanrum...men inte så farliga att jag behövde andas mig igenom dem speciellt. Spände och drog mest i nedre delen av magen och ner mot ljumskara. Klockan 24.00 upphörde dem lika snabbt som det började och jag sov som en stock hela natten.
Måndag 29/9 - självaste BF-dagen
Vaknade och dagen fortlöpte utan några som helst tecken på att gårdagens förvärkar betydde något annat än att kroppen jävlades lite med mig.
Klockan nio, ironiskt nog samma tid som kvällen innan...., så började värkarna igen...tänkte att jag ska tydligen ha förvärkar på kvällarna en tid nu...typiskt. Värkarna kom med 10 minuters mellanrum. Klockan 23 försökte jag lägga mig och sova...
Tisdag 30/10
Till förlossningen på försök
...klockan 01 fick jag ge upp för nu började det göra ont och jag kände att jag var tvungen att börja andas igenom det. Värkarna kom nu med 7 minuters mellan rum och ganska snart kom det med 4-5 minuters mellanrum och var mellan 45-60 sekunder långa. Men så rätt som det var så blev det paus...i 19 minuter...jag somnade omedelbart men vaknade med ett panikryck - AJ! Det var bara en paus innan det verkligen drog igång... Klockan 05 gjorde det riktigt, riktigt ont och jag insåg att det kanske faktiskt var riktiga värkar...kanske var det dags nu? Sambon vaknade straxt efter fem av att jag under värkarna stod och slog huvudet i väggen och stampade med ena foten i marken. Fyra minuter mellan värkarna men jag kämpade på till straxt efter sju då vi skjutsade Agnes till dagis och hade instruerat Mamma om att hämta henne där.
Inne på förlossningen blev jag återigen lagd med värkmätare och hjärtfrekvensmätare, Värkarna lugnade sig ngt och sedan kände de efter hur mycket jag hade öppnat mig - 1 cm - 1 ynka liten centimeter efter hela natten och allt ont. De frågade om jag inte kunde klara av att åka hem och kämpa på lite mer hemma och komma tillbaka senare på dagen när jag inte stod ut hemma längre (undrar varför jag åkte hem) men jag tänkte att jag tydligen var en vekling - bara att åka hem...före kl 15 skulle de inte få se mig där...så det så....f-n här skulle andas och kämpa...skulle inte komma in utan ett gäng centimetrar till i alla fall. Tävlingsmänniskan i mig vaknade.
Hemma
Det gjorde bara ondare och ondare. Från det jag kom hem så var värkarna tillbaka med fyra minuters mellanrum och med tilltagande styrka. Vid klockan 12 kände jag att till klockan 15 kommer jag inte att greja att vara hemma. Klockn 13 kom värkarna med 3 minuters mellanrum och höll i sig mellan 1-1,5 minut. Klockan 14 åkte vi in igen....då började jag nästan hyperventilera när värkarna kom....det gjorde så ont att jag nästan fick panik. Där fick jag för att jag bett om konstruktiv smärta....
En Tilde har kommit
3615 gr
51 cm
Fler detaljer och hela berättelse kommer så snart vi kommit hem
