coach-samtal

Idag ska jag ha samtal nr 1.
Få se om hon kan hjälpa mig att få ordning på mig


Jag vet att...

...allt är inte bråttom och viktigt
...jag inte behöver säga ja till allt
...att råd inte är kritik
...att de allra flest vuxna är faktiskt vuxna och inte behöver curlas


Få se om jag kan lära mig att förstå detta också.....

Väggen

Nära väggen igen.


Tisalen:

Ta paus!
Ta det lungt!
Allt behöver inte göras nu!
Du, just du, behöver inte springa på alla bollar!
Andra kan göra saker!
Andra kan göra saker lika bra som du, trot eller ej!
Säg nej!
Gå och lägg dig!

Okej?!

Som jag misstänkte...

Projekt nytt kök har dragit igång här hemma. Det ska rivas, målas, återuppbyggas, hantverkar hit, hantverkare dit, inköp, återbruk..... you name it. Allt så klart under tidspress för att det ska synka in så att hantverkarschemat följs. Ungar och måleribburkar har ju en ovanligt hög attraktionskraft - KAOS.

Visst jag mår ganska bra - menn uppenbarligen inte så bra att jag grejare detta med behållt lugn. I natt kunde jag inte somna men när jag väl somnade så stress-sov jag. Flasch-back. INte kul. Lite rädd. Men....

Köket kommer att bli en prövning - en övning att koppla av mellan stress och kaos.

Livskraft i vardagen

Det kom en bok på posten. En av det bästa böckerna.

Livskraft i vardagen.

Det är visserlligen lite flum i den men det mesta, det allra mesta är greppbart, härochnu, genomförbart, igenkännande och vafanhållerjagpåmed, huvudetpåspiken, tänkvärt, och aha. Tydlig och gör det tydligt. Lärande, självförståelse och självhjälp.

Pratade med fru till Han som gav mig boken. Han har blivit en bättre Man att leva med. Jag känner hur jag blir lugnare och mjukare. Nä det går så klart inte av sig själv genom att "bara läsa en bok". Det ligger mycket eget jobb bakom åxå. Men äntligen har jag fått verktyg som passar mig.

Mår man primaballerina kanske det blir en bok i mängden, men behöver ma jobba lite med sig själv är den fantastik.

Så bra som jag mår nu har jag inte mått på länge. Jag mår inte Bra ... ännu ... men jag är på rätt väg, på god väg, jag ser vart jag ska och målet är inte så dr hopplöst långt borta. Jag inser också hur fruktansvärt dåligt jag har mått och hur elak jag varit hos mig själv.


Så har jag med högsta troligehet fått en ny halvtidsstjänst på samma jobb (50% det jag gör nu och 50% nytt) vilket innebär att jag kommer att ha färre projekt som splittrar mig, fler och större utmaningar och en utveckling som jag behövde!

Så har jag chockrosa naglar åxå - uppiggande!


Ödets ironi

Ibland kommer saker i rätt tid. Fick inbjudan till detta som jag lika snasbbt har bokat in mig på:

(Anmäl dig gärna du med! Föreläsningen går i fler städer)


Att välja lycka: Om vägen in i utmattning och vägen bort från den  
Måndagen den 25 oktober  kl. 17:30-20:00 i en lokal i Minstad
 
 
Vill ni fundera över er situation, få förståelse för varför några av oss sliter ut oss själva och tips på hur ni kan välja lyckan istället?
Vill ni få verktyg som ni kan börja jobba med direkt, individuellt eller i grupp, för att höja arbets- och livsglädjen som också  leder till ökat resultat och måluppfyllnad?
Vill ni starta era egna ”Lycka-projekt”
Er egen lycka är värd att satsa på och det är bara ni själva som kan välja att prioritera den!
 
Alla som lyssnat på föreläsningen har i utvärderingarna svarat JA på frågan om de kommer ha nytta av föreläsningen i framtiden

För en utförligare beskrivning av föreläsningen läs bifogad pdf.        
Anmäl dig direkt genom att klicka på följande länk: Anmälan
Eller klicka på ”boka nu” under fliken Erbjudanden på min hemsida www.freegrowing.se

Psykiskt

Fredagnattens samtal har startat något bra. Innan såg jag ingen ände, inget slut, ingen väg att vika av på.
Nu ser jag vägen, dn känns inte lika svår längre. Jag kan förstå att jag kan nå målet. Jag har absolut en väg att vandra. Mycket att jobba med.

Men jag är inte själv. Han, som kanske instället borde kallas A, ställer upp mer än jag hade kunnat ana. Och det finns fler. Men A som är nära men ändå långt borta, som är så lika men före mig. Han bara vet, bara förstår. Gör rätt och säger rätt för mig.

En stor, stor del av all den press jag satt på mig själv har lämnat mig. Istället finns ett lugn i själen...men jag är icke naiv. Jag både känner och förstår hur lätt det är att jag hamnar där igen.
Jag är ju jag. Jag är snabb, effektiv, rastlös - en tävlingsmänniska. Och det är helt okej...om jag stannar upp ibland, tillåter mig att njuta och vara här och nu.

Jag kommer aldrig att nöjja mig - för sådan är jag inte.
46.40 på milen SKA slås. Sa jag inte så vore det inte jag. MEN jag är nöjd. Har idag beställt ett egokort från tjejmilen *jorå det kommer till bloggen så småningom* För att jag ÄR stolt och nu tänker jag tillåta mig själv att vara det också!

Känner ngt konstgt i själen - det är lite tomt där, blottat...en liten del har fyllts med ett lugn. Jag känner att det är ok att sitta still *nästan still iaf* och titta på hela idol UTAN att känna mig lat. Utan bara känna att det är ok, att det jag uträttat idag räcker.

De minskade arbetsuppgifterna gör att det är mer luft i kalendern, jag kunde gå en timme tidigare idag OCH känna att det var ok...att jag inte behövde jobba hemmrifrån.

Detta är stora tankar för mig, stora steg.

Finaste!!!

Jag har en hel del jobb att göra med mig själv (mer om det i ett senare inlägg)...men inte kunde jag ana att det var så många som brydde sig. Så många som vill hjälpa mig att må bättre. Som ringer, som skriver, som ger mig specialskor så att jag kan promenixa i Rom, som ger mig böcker. Som bryr sig.

Det känns så varmt i mig!

Hopbryt och brytav

Vet inte riktigt vart jag ska börja så jag börjar lite från början...

I fredag var det partaj - PARTAJ! Lasagne, drinkar, mingel och dans...och djuoa smatal skulle det visa sig.

Klockan var ung halv två och jag stod i köket och började stoppa in glas i diskmakinen. Då började han ställa frågor....

- Tisalen, hur mår du? EGENTLIGEN?
- Jag märker ju att du inte mår bra, att du alltid är på väg, att du aldrig nöjjer dig, att du bränner dig i bägge ändar...

Frågorna haglade och med dem påståenden...frågor som jag var tvungen att besvara, påståenden jag var tvungen att bemöta.
På punkt efter punkt träffade han mina ömmaste punkter. Jag bröt ihop.
Saker som jag vet om men vägra att se, saker om mig som jag inte hade begripit....
Tårarna srutade - jag hatade honom. Hatade för att han så enkelt kom innan mitt skal och min sköld. Jag ville inte svara mer inte bemöta fler påståenden men han gav mig ingen ro. Jag sprang.

Han och jag är lika, väldigt lika. Han hade varit där jag är. Var på väg därifrån. Hade fått hjälp. Såg sig själv i mig, i allt. Såg vart jag är på väg.

Jag samlade mig lite och vi tpg en promenad. Jag grät så jag skakade, benen bar inte. Sanningen kan vara en mycket tuff och hård vän. Insikt och vetskap lika tunga.

Idag, 1,5 dygn senare känner jag en värk i bröstet. Den gör ont men är samtidigt skön - som en välbehövlig massage av ömma muskler var samtalet som en välbehövlig massage på min ömma själ.

Samtalet blev en brytpunkt. Jag blem medveten om mycket - jag kan inte längre fortsätta att spinga i ekorrhjulet - jag måste få hjälp att kliva av...
Jag kan inte överprestera p¨å varje område i livet...
...jobba mest och effektivast
...vara mest vältränad
...vara smalast
...ha en välskött trädgård och
...ett välskött hem
Jag kan inte ha allt på mitt ansvar...
Jag måste lära mig att jag duger, duger som jag är. Mina prestationer är tillräckligt bra. Stanna upp och njuta av framgång.

Inse att 46.40 på en mil är jättebra - inte att två minuter efter målgång fundera på om jag inte kunde vara llite bättre. Lägga upp ny träning, mer träning för att kunna göra 45 minuter blankt nästa gång, snart.

Sådär reagerar jag på allt, på alla områden i livet - trädgård, hem, barn, man, jobb, honnys.

Jag hade en kanonfest i fredags - men tycker att den kunde ha varit lite bättre. Oroar mmig för om alal verkligen hade kul..slappnar inte av.

Vet inte vad måttlighet är.
Träna måttligt? Inte alls eller satsa mot högt uppsta mål!
Dricka måtttligt? Fullast eller nästan nykter!
Jobba lagom? Går Staden verkligen under om jag är sjukskriven i några dagar för att jag är nyopererad?

Jag kan förnuftmässigt och intelligensmässigt bemöta och besvara allt. Men jag klarar det ändå inte. Vet hur jag kliver av ekorrhjulet men jag sitter fast. Fortsätter att springa....

Jag är aldrg stilla, kan inte ta det lungt. Blir irruterad på Mannen för att jag tycker att han är slö. Tycker att andra är slöa och långsamma för att de inte hänger med i mitt tempo. Fast det är så att de allra flesta lever normaltempo och att jag kör full gas, hela tiden.
Visdoms ord till mig:

"Jag är förmodligen jävligt jobbig att leva med" "Mannen är en hjälte som står ut"

Nyttig självinsikt. Tuff, men nytttig och väldigt sann.

Berättade för Mannen - han ville lägga Han på sin lönelista ;)



Idag skulle jag och mannen köra iväg rester av de tallar vi tog ner förra helgen. Den dullastade kärran hoppade till och, med baklämmen, först landade på min fot. Helvetisk expolsionartad smärta. Jag vågade inte kolla på foten - såg ett krossad köttstycke framför mig. Fick av mig skon - svullet, rött, sårigt. Brinnande, skärande smärta. Upp till akuten.
Jag hade haft en ängel med mig. Foten hade mirakulöst undvikit krosskador utan endat ett ben hade gått av. Ett ben nära, nära pektån. Ett sådant där brott som gör jävligt inte men som inte gipsas.

Tacksam för det lite varmare vädre eftrsom jag nu gillar sandaler. Ställer in allt men klack i garderoben.
Hoppas på  att den värsta smärtan och svullnaden lägger sig fort. På söndag bitti åker jag och Mannen till Rom.

Det finns få fördelar med att bryta ben, men kanske, kanske blev detta ett steg i rätt riktning. Jag kan inte skynda, inte springa. Jag måste ta det lungt den närmsta tiden.

Visdomsord till mig:
"Tar man det inte lungt kan man bli tvingad till det"
"Släpp aldrig ett par ton släpkärra på foten - det gör ont"

Brasamtal med chef

Samtal med chefen var en lisa för chefen. Han hade visserligen inte läst mitt mail så noga men jag berättade och tårarna som blänkte i mina ögon talade nog sitt tydöliga språk.
Förståelse!
Lättad arbetsbörda!
Många tunga jobbstenar föll och med löfteatt inte en det lilla minsta grus ska läggas i min kärra under hösten.
Detta var en stor pusselbit på vägen.

Jag sover inte bra och magontet är kvar, men framtiden känns lite ljusare.

Nu ljög jag, jag sover bättre men det är iof med tabletthjälp. Känner bara en stor mörk ångest inför bara tanken att ens pröva att somna utan. Jag har en väg att vandra - kanske längre väg än jag tror.

Jag VET att jag borde kontakta sjukvården för hjälp - men jag törs inte - vill inte veta - vill inte höra. Så jag avvaktar lite till. Ger det magonda (för det är det som skrämmer mig mest) 14 dagar på sig att försvinna. Den 9 september fyller jag modiga 35 år. Har jag fortfarande ont i magen då så hoppas jag att min nyvunna mogenhet ger mig mod och förnufta att ringa min husläkare.

Utbrändheten

Jag har bokat en tid med min chef....jag har iof inte fått den bekräftad ännu men jag tra för givet att han och jag kommer att prata på torsdag eftermiddag. Jag måste det!

Jag sover lite bättre nu - men det är å andra sidan inte så konstigt eftersom jag, på grund av slemmet i bröstet som inte vill ge sig, är inte på 4:e kvällen med Coccilana och alvedon (härligt opium preparat som fungera som en smäck på besvärlig hosta och som en trevlig bieffekt gör att man somnar så sör så skönt).
Det som är skrämmande med det hela är att jag fått smak för sömnhjälp. Jag skulle mer än gärna ha tillgång till sömntabletter - eller i alla fal insomningstabletter. Finns det ngn receptfri variant?

Jag har däremot tokont i magen. Det svider i magen. Så mycket att det ligger nära vad jag kan hantera i smärtväg. På tidiga mornar (innan jag vakna) och när jag precis gått upp och fram till jag ätit är det som värst. På dagen och kvällen är den en svidande, molande känsla som kommer och går. Smärtan är då allt från diffus till smärtoppar.

Det här gör mig llite orolig - vart är jag på väg?

Lite bättre tror jag

Det är inte så där extremt längre. Nu somnar jag faktiskt - även om det tar tid ibland - och sen när jag somnat så sover jag faktiskt rätt bra.
Magontet har uphört.

Jag har bestämt mig för att...
...prata med chefen - jag MÅSTE avlastas. Jag kan faktiskt inte göra allt det jag gör med hälsan i behåll. INGET nytt få läggas på mig i höst även om jag säger ja....
...köksrenoveringen är Mannens anvar till 80%.
...fälla träd och byta plank är mannens ansvar till 80%

Vi har pratat och gjort listor så Mannen och jag är överens. Jag har dessutom ventilerat min stress med alla som råkat vara i närheten (blogg, grannar, Man, Mamma....). Jag är faktiskt väldigt duktig på att ösa ur mig...och det hjälper.

Nu har jag ritat kök, intagit vin, bestämt golv, intagit vin...livet leker ;)

Urvriden disktrasa

Klokaste Kapy har så klart rätt. Våren har varit i tuffaste laget

En dagisstart
Två jobbstart
Ett dödsfall (Mormor)
En släktfejd...som pågår
Bodelning, sälja hus.....
En operation
En cancermisstanke (som stannade där)
Tokmycket jobb
Gå ner i vikt
Komma iform
Höga krav från omgivninge
Höga krav från mig

Jag behöver vila...hoppas bara att semsetrn räcker.
I natt sov jag bra i 9 h. I dag har jag ändå varit näradöden trött...när ska detta släppa? Magen är  alla fall lite bättre....

Utbränd?

Från att ha sovit illa (= väldigt lite) började jag sova bättre när jag gick på ledighet i förra veckan, sen nu till helgen blev det värre än någonsin. Kan inte somna, sover oroligt, vaknar på natten.... Har däremot inga som helst problem att sova på mornarna - det gör ju däremot inte tjejorna. Jag är såklart trött på dagarna...men jag är mer än trött...jag är helt slut och vil sova hela tiden...
 
Samtidigt som jag började sova sämre igen så fick jag ont i magen - uppe i magsäcken - en svidande, öm och illamående känsla. Det känns som om mycket gör ont att stoppa i megn (även rosé tyvärr ;)

Jag känner mig stressad. Skitstressad. För allt.
Jag vet att det kommer att böli tokmycket och tokbråttom med massor när jag kommer tillbaka till jobbet - det gör att jag får ännu mer ont i magen. Har pratat med chefen - det hjälte i 4 dagar - sen var vi tillbaka där vi lägger allt på Tisalen igen. Jag försöker säga nej men det är inte alltid det går.

Men om det bara var jobbet som stressade - livet stressar mig: Kravet som jag och andra har lagt på mig att vara karriärmamma, vältränad, ta ungarna tilll simskola, ha målade naglar, städat hem och.... det finns tuden och åter tusen saker som jag MÅSTE göra - eller måste och måste vet jag ju att jag inte behöver - men så känns det.
Mår Mamma nra? Hur är det med Åsas Mamma? Löpträning på jobbet.....

Nu är det 4 veckor kvar av semsetern. Jag är stressad över att den snart är slut...
Mamma påpekade att vi borde åka till Mormor och hämta lite grejer - ont i magen, stress....Fast det inte borde behöva vaar det.

Jag känner igen alla tecken på att jag är nära väggen/ utmattningsdepression/ utbrändhet....Men jag är inte förmögen av att göra ngt åt det - tittar bara passivt på och vet att jag gör fel.

Mannen vet hur jag mår...jag har i alla fall berättat men han förstår inte. på killars vis ska han lösa detta på ett enkelt och logiskt vis "om du är så trött varför ska du ut och springa för då?" Förstår inte att det inte alls är samma trötthet. "Byt jobb om de kväver dig" Som om det bara var att byta  - vill ju gärna ha ett kul jobb och inte pendla. Jag trivs ju på jobbet...om det baar varit lugnare.

Kankse är det klassika en-vecka-in-på-semestern-grubblerier-om-livet eller så är det alvarligare.

Så här har jag inte mått förrut...
Jag blir lite rädd...


Ofta, ofta

Innan Lillasyster T kom till världen gick jag igenom ett antal missfall. Det första berodde säkerligen på att embryot inte var livsdugligt....men de andra....Jag förstod ju tidigt att min kropp inte hämtade sig efter det första missfallet...att det var något som inte stod rätt till (det visade sig ju vara så också). Jag tänker ofta på hur de barnen skulle vara som inte fick en chans att uppleva livet, på de barnen som fick lämna min kropp redan som ebryon för att jag inte fått rätt hjälp ännu.
Ofta, ofta tänker jag på de barnen
Var det pojkar eller flickor, vilka personligheter hade de varit och hur hade de sett ut.
Ofta, ofta tänker jag på dem med kärlek, sorg och saknad i bröstet. Fortfarande och ofta. Sorg. Kärlek. Saknad.


Ni som har haft missfall, har ni dessa tankar och känslor?




Svininfluensanojja

WHO skriver att de flesta dödsfallen sker för barn som drabbas och är under 2 år. Barn under 2 år får inte vaccinera sig (även om det kanske blir ändring på det nu).

Jag är egentligen inte rädd för svinis..men tänk OM...Hjärtat blir iskallt och magen en hård klump....Jag gillar inte OM.

Barnen får vaccinera sig tidigast v 49 och jag och mannen v 50. Det är sju evigheter dit...
Funderar på att iskallt försöka smita före i kön och vaccinera oss alla i nästa vecka. Min familj är en riskgrupp! Riksgrupp på grund av ettåring och orloug mammasjäl.

Vill inte skriva mer nu...för då måste jag tänka på det...och då kommer TÄNK OM och spökar...

Sömnstörd

Verkar som om jag har hamnat i något som jag inte alls vill hamna i...

Jag är asatrött, kan inte somna på kvällen, asatrött på morgonen men måste upp, trött hela dagen, asatrött på kvällen, kan inte somna....

Hoppas att helgen råder bor på detta...för nu är det endast jaffe som håller mig upprätt


Sårad

När jag inte mår bra blir jag väldigt egositisk, då orkar jag inte med andra som iinte mår bra. Jag har liksom fullt upp med mig själv. Jag mådde ju inte helt bra när vi försökte få till Lillasyster T och heller inte helt bra efter förlossningen (grav underdrift).

Jag har en gammal vän som jag inte orkade höra av mig till under den tiden...

Jag hittade henne häromdagen på Facebook....hon ville inte bli vän med mig....och då kände jag att om man inte vill bli vän med någon på FB då är det illa. Det var illa. Hon var jätte sårad...

Nu bygger vi sakta upp det vi (jag) har pajjat.

Konsensus: Man ska berätta när man mår dåligt

Konservera tiden, går det?

Det är sådana här dagar som jag vill spara. Spara i en fin ask och plocka fram när det är tungt...

En sån här varm, solig, doftande vårdag med långa, pratiga promenader med bravänner och med soliga, glada, leksmutsiga barn. Dagar då ingen är på dåligt humör, då ingen är för trött, ingen är för trotsig utan när hela familjen är i harmoni med sig själva och med varandra. Sådanan dagar det bara är en fröjd att ha barn, dagar då man för sitt liv inte kan förstå att det är överjobbigt ibland....dagar som bara är kärlek....

En sån här dag vill jag spara och plocka fram när det är tungt

Sedd?

Är jag...
...sedd?
...uppskattad?
...attraktiv?

eller...
...tas jag bara för given?
...tas det jag gör bara för givet?
...ses jag bara som en mjölksprutande sladdermorsa?

Jag mår "sådär"

Vet inte om det är jag eller han....



(Ska iaf tillsjukgymnasten S på fredag och få min rygg omsedd...för den gör ONT)

Resan är bokad

I början av maj åker vi och vänner till Mallis i en vecka....

Jävlar vad det ska bli skönt!!!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0