Den fysiska utmaningen

och för all del även den psykiska

Ofta, ofta

Nej, det har jag inte. Det kanske är märkligt? Lite ovanligt? Kanske det beror på att jag aldrig egentligen trodde att det var sant att jag var gravid, det var så utopistiskt, så otänkbart, så konstigt.

När missfallet konstaterades kände jag mig nästan lättad. Tillbaka i den bekväma zonen, liksom. Jag kände mig aldrig bekväm i rollen som gravid - det var skrämmande.

Jag hann aldrig se Lillmandeln som en människa, h*n var bara en liten overklig stjärna av lycka.

Jag hade inte ens koll på BF, insåg nyligen att Lillmandeln idag hade varit ca 2 månader gammal, men BF kom och gick utan att jag reagerade. Kanske jag hade tänkt annorlunda om jag haft barn? Sett vad det lilla fröet verkligen blir om det får leva?

Jag vet inte.

Men en fantastisk tid var det, att vara gravid. Om än skrämmande och ovant.

Njae, inte direkt.



De tidiga missfall jag haft och som av allt att döma allihop hade med mina skadade äggledare att göra funderar jag så gott som aldrig på, inte på det viset.



Två andra förlorade graviditeter har däremot märkt mig lite mer, speciellt en av dem som var en graviditet som avslutades med abort, det var tidiga tonår och det var inte på något sätt läge att bli mamma. Men graviditeten hann gå ganska långt innan jag ville förstå vad som hade hänt och när sedan aborten väl gjordes precis i gränslandet innan det är försent på kirurgisk väg, gick allt inte bra. Jag fick en kraftig infektion efteråt pga att de inte lyckades avlägsna allt ur min kropp, det blev rester kvar och livmodern drog inte ihop sig. Det ofödda barnet tänker jag ofta på. Och jag lider och jag skäms och jag önskar att det aldrig behövt hända. Den andra graviditeten jag tänker lite på är min och nuvarande sambons första gemensamma graviditet som slutade i utomkvedshavandeskap – dvs dödsdömt direkt eftersom i en äggledare kan inget barn växa. Ibland tänker jag på om det hade kunnat gå hela vägen, bara den fäst rätt. Inget var troligen fel på själva embryot. Detta var innan vi startade ivf som sedan blev vår enda väg att lyckas få barn överhuvudtaget.

Jag fick ett missfall i vecka 22. Han föddes ut normalt men hade inga färdiga lungor. Jag tänker mkt på honom. Vi har inte fått barn efter det, men jag har hört att icke överlevandes barn och embryons själar väntar tills det föds ett nytt barn i familjen eller släkten dit de söker sig. Så har du fått barn efter misfallet så finns själen i barnet som lever idag. I min släkt har det fötts två barn sen missfallet och speciellt i ett av barnen så undrar jag om kanske min sons tilltänkta själ finns där. Jag skämmer bort detta barnet med presenter så som jag inte har gjort med ngt annat barn i släkten. Sist jag träffade henne (för det är en flicka, och hon bor långt ifrån oss) så kändes det så naturligt och varmt att hålla henne. Jag har inte känt så här för ngt annat barn i min släkt. Kanske finns han där, kanske är det bara som jag drömmer mig bort, kanske har jag bara blivit lite mer känslig och öm efter min förlust. Men det känns bättre när jag tänker på att han kanske finns där.

Jette:



Vilken fin tanke. Jag blir alldelles rörd när jag tänker på det. Det är en fin tanke som könns fin att bära med sig. Kanske finns mina tre barn som inte fick chansen hos Lillasyster T...det skulle ju förklara varför hon har sådan otrolig energi och buslystnad...för jag hon far för åtminstone tre ungar till ;)

Vi fick ett missfall. Det upptäcktes när vi var på inskrivningen att fostret inte levde. Den dagen vi sett fram emot blev istället en hemsk upplevelse. Jag tänker ofta på det där lilla fostret på skärmen. För mig var det en pojke. Jag känner en sorg för barnet som det aldrig blev, men även en värme på något sätt. Efter mycket kämpande fick vi vår fantastiska dotter.



Jag läser din blogg sedan länge, men har inte kommit mig för att kommentera.

Jag har inte fått något missfall men jag har gjort en abort. Givetvis jämför jag inte min abort med missfall. Ett missfall är ofta ett önskat barn och jag önskade inte alls barn när jag var 15 år och blev gravid.



Ibland tänker jag på hur det hade varit om jag hade behållt barnet. Han/hon hade blivit myndig i år... Jag hade varit mamma i ARTON år vid det här laget.



Sen minns jag att hade det barnet fått stanna så hade jag inte haft något av det jag har idag. Mitt liv hade varit totalt annorlunda. Eftersom jag är väldigt nöjd med mitt liv idag så kommer jag alltid fram till samma slutsats; det hade varit spännande att träffa barnet som jag valde bort men jag är ändå väldigt glad att jag gjorde det valet.

Jette: oj, vad berörd jag blev av ditt inlägg, så fint tänkt.