Bättre och sämre
Jag har två typer på axlarna
I det stora hela är jag i hyfsad harmoni med livet...MEN...
Vägen visra över 60 kg, en våg som boder visa 58kommanågot för att jag psykiskt ska tycka att det är ok
En ganksa besk typ sitter på min axel och berättar hgt tydligt och med beundrasvärd retorik att detta inte är ok, att jag inte tycker jag att det är ok - jag känner mig pluffisgare än pluffsigast och ser bara det i spegeln - mina komplex är värre än någonsin och jag funderar alvarligt på om vissa klädesålagg är ok att visa sig i när man ser ut som jag....
Jag kan åxå lyssna på en snällare typ som sitter på andra axeln- tyvärr är denna snällare typ en ganska mjäkig kärring som är dålig på att göra sig hörd- som säger att ag är en jävligt het MILF (2 barnsmorsa på snart 37 som är stark med bröst utan hängtendens och antydan till rutmage). MEN fan vad den snällare typen äär dålig på att argumentera!
Sitt eget värde - den andra delen
Harmoni
Brev till mamma
Tack för att du sa ifrån förra söndagen, när Agnes hade kalas. Det blev som en örfil, som ett uppvaknade. Jag menar inget illa, men jag vet att jag inte alltid är så snäll mot min närmaste omgivning. Kanske får du mest skit, utav den enkla orsaken att du är min mamma.
Du har aldrig frågat, inte på riktigt som jag tycker och jag har inte velat berätta men jag inser att jag måste berätta. Men jag har inte insett själv förrän alldeles nyligen.
Jag har det senaste 1,5 året inte mått så bra, från och till inte innan dess heller, men då har det haft sina specifika orsaker – återkommer till det.
Jag har varit arg också. En del saker har jag belastat dig för. En del saker har jag fattat direkt och en del saker har jag förstått nu, ganska lång efteråt. Det är tre saker som jag tänker på, som jag försöker bearbeta till att inte tycka så, men det gör jag. Du har inte kunnat veta, jag kräver inte att du skulle ha vetat, att du skulle ha gjort det jag tyckte var rätt, gjort annorlunda. Jag bara konstaterar. Jag skriver har varit arg. Jag är inte så arg längre. Det sitter kvar lite stickor, men det kommer det kanske alltid att göra. Det som har hänt har hänt och jag accepterar det. Jag har pratat och slängt ur mig mina arg-känslor. Jag accepterar dem. Konstaterar att det blev tokigt och nu går jag vidare. Men jag vill att du ska veta, veta för att du ska veta att det är många olika saker som fyllt min tunna till bristningsgränsen.
När Pappa var sjuk ville du att jag skulle sova en natt på sjukhuset så att du kunde åka hem. Jag kan så här i efterhand inte förstå varför han inte hade kunna vara ensam en natt (eller fler för den delen för din skull). Jag var bara 21 år. Vakade över en pappa som var svårt sjuk (det var okej) men att jag sedan på din inrådan skulle byta på honom när han bajsade på sig, det har jag svårt att ta. En dotter ska inte behöva byta bajsblöja på sin pappa. Jag var arg för att du sa att jag skulle göra det, arg för att jag gjorde det, arg på sjukhuspersonalen som tillät det ske, arg för att detta är det starkaste minnet jag har av pappa….
Jag är också arg, men inte på dig, på hur jag inte alls fick ngt stöd när pappa hade gått bort. Jag hade under sommaren tillbringat fler dagar på sjukhus än utanför sjukhus (eftersom mormor också var sjuk). Du och Rickard fick psykologisk hjälp eftersom det var den sörjande änkan och den icke myndiga sonen. Den myndiga dottern var det ingen som brydde sig om. Jag hamnade utanför systemet. Att det även var så ekonomiskt det kan jag köpa, men att inte någon frågade hur det var med mig, tvingade mig att prata med någon, att jag istället skulle vara den starka som hjälpte till och stöttade. Jag fick aldrig vara barnet som förlorade sin pappa. Detta har jag inte förstått, detta har jag förstått nu det senaste året, först nu har det kommit ifatt. Nu när jag blev svag av annat.
Jag har varit arg på att du kom till förlossningen, bara några timmar efter det att Tilde kom fram, efter att jag hade kämpat i 36 timmar, innan jag ens hunnit duscha, utan att fråga om det var okej att du kom. Det var det inte. Jag var slutkörd. Jag orkade inte ens säga ifrån.
Jag har också varit arg på de gånger du frågat hur jag mått. Om jag har medgett att jag mått dåligt och tänkt berätta varför så har du svarat ”Jo jag vet hur det är att må dåligt, det har jag erfarenhet av så mycket dåligt som jag har mått”. Min vilja att må dåligt inför dig, min vilja att berätta den försvann.
Men som du förstår är detta inte orsaken till att jag mått skit det senaste 1,5 året. Givetvis har detta lagt sig i tunnan. Men det har varit hanterbart. Att jag efter Tildes förlossning inte mådde bra (prathjälpen jag fick passade mig inte riktigt – jag visste vad de ville att jag skulle svara så att jag slapp ifrån, den gav mig mycket lite och jag orkade inte byta) fyllde på, men visst fortfarande hanterbart även om mitt humör började förändras till det absolut sämre för att hålla tunnan i balans.
Att Mickes mamma fick en tarmtumör fyllde på, väckte till liv.
Men förra våren var det som knäckte mig. Jag fattar det nu, såg det inte då och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde tillåtas bara köra på.
Men innan dess, innan Tilde kom hade vi en tuff period här hemma. Tilde var ingen lätt match att producera. Efter två täta missfall fick jag blödningar som inte ville sluta. Fick hjälp, fick ett missfall till. Hamnade på missfallsutredning och fick sedan en aningens med hormonell hjälp för att få behålla mina små, små barn. Och då kom Tilde till, men det tog 1,5 år. Du sa en gång att du visst när vi började försöka att få till Tilde. Jag snoppade snabbt och hårt av dig med ”det tror jag INTE att du gör”. Jag tror inte du visste, jag hoppas att du inte visste för då hade du inte frågat om det inte var dags för syskon snart och att Agnes vill ha en lillebror/syster.
Förra våren var det…
Mormor blev dålig.
Tilde fick magsjuka på magsjuka.
Jag varken orkade eller kunde hälsa på Mormor. Av rädsla för bakterier. Av rädsla att jag skulle få ännu ett sjukhusminne som det starkaste av en jag älskar.
Och så jag som fick göra tarmundersökningar, tre stycken. Innan det kunde konstareas att jag inte hade någon tumör i tjocktarmen. Jag hade lagt upp hela planen, hur jag skulle kämpa, hur jag skulle säga, vad jag skulle säga. Vad som skulle ske om jag överlevde och hur jag ville göra om det inte skulle fungera. Nu hade jag tur, det vara bara en elak hemorrojd som blödde.
Så dog Mormor.
Så opererade jag naveln på fredagen, det var ingen liten operation.
Åkte in på måndagen igen för att åtgärda hemorrojden. En åtgärd som tog hårdare på mig än vad som är brukligt. Att jag knappt kunde ta mig hem och nästan låg och försvann av att jag fick så ont. Att Micke fick åka och hämta morfin akut.
Nästa dag var jag på jobbet.
En dag var jag sjukskriven. Och jag fick hållas.
Mormor var död och striden er syskon emellan trappades upp. Givetvis var det inte jag som den drabbade hårdast, men jag undgick inte knivarna och engagemanget.
Jag kände aldrig efter, funderade på hur jag mådde. Försökte ta reda på så att andra mådde hyfsat (men såklart funkade inte det heller), prestera på jobbet, gå ner i vikt, engagera mig i det ena och det andra, springa fortast. Leva upp till förväntningar, mina och andras. Hur skulle pappa ha gjort? Hur skulle den ha gjort, den andra ha gjort? Jag skulle vara top på allt. Smalast, snabbast, snygg trädgård, snyggt hemma, surdegslimpa och pyssliga presenter, jobba 100%....osv, osv…
Jobbet trappades upp, Folk slutade, gick på barnledighet. Jag sa bara ja och presterade. Alltid på topp. Började få svårt att sova och ont i magen. Semester – äntligen paus. Men När semestern började lida mot sitt slut kom sömnproblem och magont tillbaka. När jag fyllde år kraschade jag. Slog i en avsats innan botten och funderade på hur jag skulle ta mig upp. Då bröt jag tån.
Sedan dess har jag kämpat. Coachats på jobbet, träffat en kurator (funkade inte alls, jag överlistar dem), läst böcker. Försökt ändra på mig, på mitt sätt, försökt lära mig. Blev humörlabil. Jätteglad, jättearg, jätteledsen. Innan jul undgick jag sjukskrivning med en hårsmån. Fick diagnosen mycket nära utmattningsdepression. Lyckades övertyga doktorn om att det var onödigt att sjukskriva mig, men jag fick medicin. Åt 30 dagar sen slutade jag. Gick bara upp i vikt av dem, vilket knappast gjorde mig gladare direkt. Kanske hjälpte dem, kanske inte… Jag tog mig i alla fall upp en bra bit ur hålet.
Vill leva upp till alla bilder som jag har av mig själv, som andra har. Andra ställer höga krav på mig, eftersom de kan, eftersom jag inbjuder till det. Men den som ställer de allra högsta kraven, de kraven som bara nätt och jämnt är nåbara, det är jag. Det är jag som sedan ser till att nå dem, med mycket få undantag.
Under våren nu har jag kämpat med mig själv. Ibland har det gått bra ibland mindre bra. Jag orkar inte som förr och det är inte lätt att ta till sig. Jag måste lära mig ett nytt sätt att vara eftersom det gamla inte fungerar. Vem är jag? Vem vill jag vara?
Nu nära semestern känner jag att jag verkligen behöver ha semester. Orkar inte mer. Behöver verkligen semester. Jag är uppskattad på jobbet, jag presterar och levererar. Har svårt att säga nej.
Jag är trött och sliten.
Detta blev långt. Jag tror nog att du förstått en del, en del förstår du nog nu att du egentligen redan har förstått och en del var nytt. En del visste du och annat inte.
Det känns jättebra nu när jag vet att du vet.
Jag vill inte göra någon grej av detta, du behöver inte komma rusande hit, eller ringa varannan timme och höra hur det är med mig. Det är inte vad jag är ute efter eller vad jag vill. Jag vill bara att du ska veta.
Jag vill heller inte prata om det, jag vill bara att du ska veta. Inte att du tar upp det. Jag pratar och tar upp det om jag vill, när jag vill.
Jag vill gärna ha en kram, en vanlig kram av kärlek och förståelse, inte en lång, lång kram med tårar i ögonen där du förebrår dig själv. För det ska du inte göra. Det är inte ditt fel att jag kört ner i hålet. Det beror på en massa saker, säkert på fler än vad jag har skrivit om här.
Jag älskar dig, jag vet att du älskar mig. Du är min Mamma och jag är din Dotter. Vi kommer alltid att älska varandra. Jag kommer fortsättningsvis säkert att vara dum många gånger till, men jag menar inget illa. Det är mig själv jag inte orkar med.
Jag mår inte helt bra, men inte väldigt dåligt heller, det blir bättre hela tiden, även om det blir svackor (men så är det när man ska bli blöjfri ;) Men jag kämpar. Micke med. Det svåraste är nog att inse att jag inte mår bra, att acceptera att jag inte kan köra på som vanligt.
I höst kommer jag att jobba som vanligt, till våren kommer jag att gå ner i tid. Men till hösten kommer det fler resurser till jobbet. Jag hoppas att det hjälper en bit på vägen.
Jag älskar dig, därför vill jag att du ska veta. Jag vill att du ska veta för att du älskar mig. Nu vet du, och det är bra.
Kaffesug och sugen på livet
Men jag SKA klara detta. SKA!
Min coach är en hjältinna som stöttar mig i vått och torrt.
Det är skillnad sedan före jul. Min coach märker det. Innan jul var jag som en hårt uppskruvad fjäder. Nu är jag mer avslappnad. Stressad men med en mer avslappnad attityd.
Det är obeskrivligt skönt.
Min nya attityd där jag sätter gränser gynnar alla andra åxå - jag ser det nu. Coachen hjälper mig att förstå. Hon ska få blommor! Det blir nog bara en vanlig tulpanbukett men egentliogen borde hon ha en hel lastbil full.
Min nya läxa är att
1) Hålla ut med kaffegrejen - moroten är glädjen över att vara fri, må bättre. Sporren är utmaningen
2) Bläddra i min nya bok om mindfullness som jag ska prata med kuratorn om sedan.
Jag är på G. Jag känner det
ARG
Coachen
Kuratorn - resultatet
Och vad lite jag är i nuet - alltid i framtiden planerandes det som komma skall. Stannar aldrig upp, njuter inte, lyssnar inte.
Mindfullness - order från kuratorn att ta till mig. Bok beställd.
Mer möte med kuratorn i april.
Kurs i höst.
Omvälvande
och jag börjar fundera på jag
Kuratorn
Viktigt meddelande
Sug på den...
Mannen är en vecka i Kina - trodde mest jag skulle sakna den andra halven i vårt gemensamma logitikföretag, men jag saknar HONOM. kärlek. Skön känsla!
Privatlivet och allt jag i höstas gick i spinn på där har landat på en realsitisk nivå. Fortfarande högpreseterande effektiva Tisalen, men på en mer lagom nivå. Där jag faktiskt klarar av att säga nej, prioritera bort och klarar av att hantera oväntade saker.
(känns lite trist nu när jag är på rätt sida privat att jag inte kommer att vara i Helsingfors den 12.e...men så är det)
Jobblivet är fortafarande inte löst, men det är inte mitt fel. Det beror på handlingsförlamad chef. Däremot hjälper min coach mig JÄTTEMYCKET. Jag sätter gränser och säger nej. Och jag växer som människa och jag är stolt över mig själv.
Det är så skönt och befriande att må bra att jag nästan gråter när jag skriver detta. Gråter för att jag kanske förts nu fattar hur jäkla dåligt jag mådde förra året.
Mannen har fått sin vanliga Tisalen tillbaka....och det gillar han...och det märks...och det är väldigt, väldigt skönt det åxå ;)
Jag skriver det igen... JAG MÅR BRA!
Stop
Mycket känslor
Men när jag sätter mig för att skriva är allt som bortblåst...
Har nu ätit mina "lyckopiller" i snart 14 dagar och märker (tror jag) ingen större skillnad. Blir lika arg och ledsen som förrut - kanske inte lika ledsen och inte lika arg fort...men det kan också vara att jag är mer medveten om mig själv. För det är den stora skillnaden. mannen behandlar mig annorlunda nu när han vet att jag faktiskt inte är frisk, att doktorn sagt att jag är sjuk - att det inte är ngt jag hittar på. Jag behandlar mig själv annorlunda - jag är mer snäll mot mig själv.
Doktorn ringer den 12:e för att kolla av mig och hur jag reagera på tabletterna. Jag kan inte tänka ig annat än att jag måäste öka dosen. Jag är svårpåverkad av smärtnedsättande, bedövning, narkos osv så varför skulle detta vara ett undantag?
Jag stressar upp mig, varvar upp sm förrut - men blir inte ledsen när Mannen säger ifrån. Jag stannar upp och försöker lugna ner mig. Även om stressen sitter som en ångestklump i bröstet.
För det är där det sitter. När jag blir pressad så hamnar det en stor, mörk, kladdig, ångestklump i bröstet som stressart, pressar, kräver av mig och när jag börjar kan jag inte sluta. kan inte sluta fast jag VET att det jag gör är fel.
Jag blir trött av klumpen. Förrut ignorerade jag och blev arg, irriterad och bitter. Nu drar jag mig undan en stund. Vilar, sover, läser. Det hjälper OERHÖRT mycket. Mannen fattar det åxå. Han säger oftare nu " jag tar hand om dett". Han hade säkert gjort det förrut åxå, Skillnaden är att han nu säger.
Jag har gjort listor på allt. Jag är en list-människa. Har dock kommit till iniskt att jag inte grejer "att göra"-listor. De stressar mig. Bara ordet skapar ångestklump. Jag ska undvika sådana listor det mesta jag kan. Jag är så jäkla effektiv och driven ändå. jag behöver dem inte. Det fnns andra sätt att komma ihåg saker. Kankse kan ses som ett litet steg. För mig är det stort.
Ska bara försöka att inse att allt inte är bråttom och skitviktigt åxå. Bu springer jag fortast på alla bollar, stora som små. Oavsett vilken prioritet de borde ha. Jag vet att jag gör så här men vet int hur jag ska komma bort från det. Jag jobbar..... Men det är så svårt. Det känns som att bryta mot naturlagarna. Här hoppas jag kuratorna kannge mig nyckeln.
Nu är det Åre som gäller över nyår. 2011 kan inte bli mycket värre än 2010. Sammanfattningvis har 2010 varit ett KUK-år. Mycket fin har åxå hänt men för mig personligt/ eosistiskt/ fysiskt/ psykiskt har det varit ett skitår. Ta bort, bearbeta. 2011 kan bara bli bättre (får jag verkligen hoppas). Mitt lööfte till mig själv : Inga löften, måsten, bör!
Bakslag
Trött
Trött
Mannen spelar fotboll Barnen är hos farmor och farfar. Nu kl 11.30 äter jag frukost.....
Utmattningsdepression
Jag är inte djupt nere i skiten ännu men står och vinglar på kanten. Var hos lläkaren idag som sa att jag uppfyllde de allra flesta punkterna. Alla utom en - att jag inte tycker att livet i stort är skit.
Jag fick tabletter. Fick tabletter som ska stabilisera mitt humör, kapa stresstopparna och på kemisk väg skapa lite marginaler. I januari ska jag även få komma till kuratorn och prata.
Det är inte roligt att få veta att jag är sjuk men det är ganska skönt. Det ger som lite rätt att må dåligt. Någon med sjukhustitel säger att jag mår som jag känner. Det blir legaliserat...
Knäpp jag är.
Lite rädd är jag för tabletterna----tänk om jag inte blir jag...tänk om jag blir fet (viktökning är en vanlig biverkning...)
Jag ska ta tabletterna på kvällen eftersom de även är lite lugnande. Jag har inte sovit så gott som i natt på mycket, mycket länge.
Utmattningsdpression och utbrändhet är syskon. Ofta är man någonstan mittemellan eller pendlar mellan de båda.
Ring, ring
Hon sa åxå att hon har väldigt lång väntetid längre väntetid än vad jag behöver "Prova och ring Familjecentrum"
Jag ringer familjecentrum, men de kan inte hjälpa - de hjälper bara med relationsproblem i familjen. ´"Prova att ringa husläkaren"
Så var jag tillbaka där jag var förra veckan, men jag ringer - de ska ringa kl 15.35.
Jag gråter, ringer Mannen. Han förstår att det är jobbigt. Han tycker att jag är duktig som ringer...
Fán vad det är tufft.
Försökte förklara för Storasyster A nyss varför Mamma gråter, varför Mamma skriker. Förklarde om tummam som är full, somrinner över. Att jag måste få hjälp att öppna kranen så att det finns plats.
Jag har världens klokaste femåring. Som förtår, som pratar, som vet. Fan vad jag älskar henne!
Vågade
Jag ringde...det gick bra...det var en telefonsvarare ;)
Få se när hon riger upp, få se när jag får komma....
Inte bra
Har svårt att formulera mig. Det är för många tankar och känslor som virrar omkring utan ordning. Krav som jag ställer, som andra ställer, som jag tror att andra ställer. Förväntningar från mig, från andra.
Nu orkar jag inte, men vill ändå, försöker ge order till andra så att de gör det jag vill men inte orkar. Eller så resignerar jag och inser - då är det alltid ngn annan som undrar varför.
Mitt må-dåligt syns nte utanpå. Fast jag berättar så glöms det bort, det syns inte. Jag orkar inte berätta hela tiden - känns som om jag försvarar lathet.
Förnuftmässigt vet jag. Vet vad jag gör och vad jag behöver göra istället. Känslorna går stick i stäv - kan inte styra. De rusar iväg. Jag varvar upp går över styr.
Känner mig missförstådd - vill ha ömhet. Men vem vill ge en ordergivande ragata ömhet? Så blir jag ledsen och en självömkande, missförstådd ragata.
Jag stressar för vardagstråk, jag stressar för mys, stressar för jul, för påsk, för resor i vår...redan nu. För skinkan som ska kokas, för sandaler som troligen är för små till sommaren. Stressar för städning, handling och matplanerande. Stressar för stressen och så blir jag än mer stressad.
Mannen upplever att vi lever väldigt stressfritt. Vi har inte mycket planerat - vi är ofta hemma. I min värld lever vi stressigt jämnt.
Barnen påverkas - de vänder sig mer och mer bort från mig.
I gårkväll kom vi överns om att jag måste ta kontakt med husläkaren för att få remiss till ngn - en teratept eller psykolog eller vad fan som helst. Bara jag blir normal igen.
Idag känns det jobbigt att ringa - vad ska jag säga? "Hej, jag är överhettad och fungerar inte - men sjukskriv mig helst inte för då går jag hemma och hittar bara på mer att göra?" Eller "Hej, jag tror att jag håller på att bli knäpp - kan ni hjälpa mig?"
Jag ber ju inte om hjälp - jag kan själv. jag visar inte svaghet. Och gör jag det så är dert endå med en leende och en klackspart - jag órdnar det.
Nu börjar jag bli osäker på att jag klarar detta, ialla fall inte utan hjälp.
Förvirrad
Virrvarr
Överhettad
Känner att jag måste göra allt - men vill helst bara stänga in mig ensam i en mörk grotta.
Allt är bråttom och högprioriterat - jag kan inte nyansera någonting. Fort, nu och på en gång. Oavsett det är att köpa sandaler till den kommande sommaren eller att baka lussekatter. och så finns det ingen jäst hemma - stress.
Stress
STRESS
S T R E S S
Jag är....
...inspirerande
...påläsat
...social
...en som inte ger sig/ har tjockt pannben
...målmedveten
...intelligent
...stark
...glad
...kreativ
Jag vet att det är sant för jag kan se det i andra!