Den fysiska utmaningen

 

Tack för att du sa ifrån förra söndagen, när Agnes hade kalas. Det blev som en örfil, som ett uppvaknade. Jag menar inget illa, men jag vet att jag inte alltid är så snäll mot min närmaste omgivning. Kanske får du mest skit, utav den enkla orsaken att du är min mamma.

 

Du har aldrig frågat, inte på riktigt som jag tycker och jag har inte velat berätta men jag inser att jag måste berätta. Men jag har inte insett själv förrän alldeles nyligen.

 

Jag har det senaste 1,5 året inte mått så bra, från och till inte innan dess heller, men då har det haft sina specifika orsaker – återkommer till det.

 

Jag har varit arg också. En del saker har jag belastat dig för. En del saker har jag fattat direkt och en del saker har jag förstått nu, ganska lång efteråt. Det är tre saker som jag tänker på, som jag försöker bearbeta till att inte tycka så, men det gör jag. Du har inte kunnat veta, jag kräver inte att du skulle ha vetat, att du skulle ha gjort det jag tyckte var rätt, gjort annorlunda. Jag bara konstaterar. Jag skriver har varit arg. Jag är inte så arg längre. Det sitter kvar lite stickor, men det kommer det kanske alltid att göra. Det som har hänt har hänt och jag accepterar det. Jag har pratat och slängt ur mig mina arg-känslor. Jag accepterar dem. Konstaterar att det blev tokigt och nu går jag vidare. Men jag vill att du ska  veta, veta för att du ska veta att det är många olika saker som fyllt min tunna till bristningsgränsen.

 

När Pappa var sjuk ville du att jag skulle sova en natt på sjukhuset så att du kunde åka hem. Jag kan så här i efterhand inte förstå varför han inte hade kunna vara ensam en natt (eller fler för den delen för din skull). Jag var bara 21 år. Vakade över en pappa som var svårt sjuk (det var okej) men att jag sedan på din inrådan skulle byta på honom när han bajsade på sig, det har jag svårt att ta. En dotter ska inte behöva byta bajsblöja på sin pappa. Jag var arg för att du sa att jag skulle göra det, arg för att jag gjorde det, arg på sjukhuspersonalen som tillät det ske, arg för att detta är det starkaste minnet jag har av pappa….

 

Jag är också arg, men inte på dig, på hur jag inte alls fick ngt stöd när pappa hade gått bort. Jag hade under sommaren tillbringat fler dagar på sjukhus än utanför sjukhus (eftersom mormor också var sjuk). Du och Rickard fick psykologisk hjälp eftersom det var den sörjande änkan och den icke myndiga sonen. Den myndiga dottern var det ingen som brydde sig om. Jag hamnade utanför systemet. Att det även var så ekonomiskt det kan jag köpa, men att inte någon frågade hur det var med mig, tvingade mig att prata med någon, att jag istället skulle vara den starka som hjälpte till och stöttade. Jag fick aldrig vara barnet som förlorade sin pappa. Detta har jag inte förstått, detta har jag förstått nu det senaste året, först nu har det kommit ifatt. Nu när jag blev svag av annat.

 

Jag har varit arg på att du kom till förlossningen, bara några timmar efter det att Tilde kom fram, efter att jag hade kämpat i 36 timmar, innan jag ens hunnit duscha, utan att fråga om det var okej att du kom. Det var det inte. Jag var slutkörd. Jag orkade inte ens säga ifrån.

 

Jag har också varit arg på de gånger du frågat hur jag mått. Om jag har medgett att jag mått dåligt och tänkt berätta varför så har du svarat ”Jo jag vet hur det är att må dåligt, det har jag erfarenhet av så mycket dåligt som jag har mått”. Min vilja att må dåligt inför dig, min vilja att berätta den försvann.

 

Men som du förstår är detta inte orsaken till att jag mått skit det senaste 1,5 året. Givetvis har detta lagt sig i tunnan. Men det har varit hanterbart. Att jag efter Tildes förlossning inte mådde bra (prathjälpen jag fick passade mig inte riktigt – jag visste vad de ville att jag skulle svara så att jag slapp ifrån, den gav mig mycket lite och jag orkade inte byta) fyllde på, men visst fortfarande hanterbart även om mitt humör började förändras till det absolut sämre för att hålla tunnan i balans.

 

Att Mickes mamma fick en tarmtumör fyllde på, väckte till liv.

Men förra våren var det som knäckte mig. Jag fattar det nu, såg det inte då och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde tillåtas bara köra på.

 

Men innan dess, innan Tilde kom hade vi en tuff period här hemma. Tilde var ingen lätt match att producera. Efter två täta missfall fick jag blödningar som inte ville sluta. Fick hjälp, fick ett missfall till. Hamnade på missfallsutredning och fick sedan en aningens med hormonell hjälp för att få behålla mina små, små barn. Och då kom Tilde till, men det tog 1,5 år. Du sa en gång att du visst när vi började försöka att få till Tilde. Jag snoppade snabbt och hårt av dig med ”det tror jag INTE att du gör”. Jag tror inte du visste, jag hoppas att du inte visste för då hade du inte frågat om det inte var dags för syskon snart och att Agnes vill ha en lillebror/syster.

 

Förra våren var det…

Mormor blev dålig.

Tilde fick magsjuka på magsjuka.

Jag varken orkade eller kunde hälsa på Mormor. Av rädsla för bakterier. Av rädsla att jag skulle få ännu ett sjukhusminne som det starkaste av en jag älskar.

Och så jag som fick göra tarmundersökningar, tre stycken. Innan det kunde konstareas att jag inte hade någon tumör i tjocktarmen. Jag hade lagt upp hela planen, hur jag skulle kämpa, hur jag skulle säga, vad jag skulle säga. Vad som skulle ske om jag överlevde och hur jag ville göra om det inte skulle fungera. Nu hade jag tur, det vara bara en elak hemorrojd som blödde.

Så dog Mormor.

Så opererade jag naveln på fredagen, det var ingen liten operation.

Åkte in på måndagen igen för att åtgärda hemorrojden. En åtgärd som tog hårdare på mig än vad som är brukligt. Att jag knappt kunde ta mig hem och nästan låg och försvann av att jag fick så ont. Att Micke fick åka och hämta morfin akut.

Nästa dag var jag på jobbet.

En dag var jag sjukskriven. Och jag fick hållas.

Mormor var död och striden er syskon emellan trappades upp. Givetvis var det inte jag som den drabbade hårdast, men jag undgick inte knivarna och engagemanget.

 

Jag kände aldrig efter, funderade på hur jag mådde. Försökte ta reda på så att andra mådde hyfsat (men såklart funkade inte det heller), prestera på jobbet, gå ner i vikt, engagera mig i det ena och det andra, springa fortast. Leva upp till förväntningar, mina och andras. Hur skulle pappa ha gjort? Hur skulle den ha gjort, den andra ha gjort? Jag skulle vara top på allt. Smalast, snabbast, snygg trädgård, snyggt hemma, surdegslimpa och pyssliga presenter, jobba 100%....osv, osv…

 

Jobbet trappades upp, Folk slutade, gick på barnledighet. Jag sa bara ja och presterade. Alltid på topp. Började få svårt att sova och ont i magen. Semester – äntligen paus. Men När semestern började lida mot sitt slut kom sömnproblem och magont tillbaka. När jag fyllde år kraschade jag. Slog i en avsats innan botten och funderade på hur jag skulle ta mig upp. Då bröt jag tån.

 

Sedan dess har jag kämpat. Coachats på jobbet, träffat en kurator (funkade inte alls, jag överlistar dem), läst böcker. Försökt ändra på mig, på mitt sätt, försökt lära mig. Blev humörlabil. Jätteglad, jättearg, jätteledsen. Innan jul undgick jag sjukskrivning med en hårsmån. Fick diagnosen mycket nära utmattningsdepression. Lyckades övertyga doktorn om att det var onödigt att sjukskriva mig, men jag fick medicin. Åt 30 dagar sen slutade jag. Gick bara upp i vikt av dem, vilket knappast gjorde mig gladare direkt. Kanske hjälpte dem, kanske inte… Jag tog mig i alla fall upp en bra bit ur hålet.

 

Vill leva upp till alla bilder som jag har av mig själv, som andra har. Andra ställer höga krav på mig, eftersom de kan, eftersom jag inbjuder till det. Men den som ställer de allra högsta kraven, de kraven som bara nätt och jämnt är nåbara, det är jag. Det är jag som sedan ser till att nå dem, med mycket få undantag.

 

Under våren nu har jag kämpat med mig själv. Ibland har det gått bra ibland mindre bra. Jag orkar inte som förr och det är inte lätt att ta till sig. Jag måste lära mig ett nytt sätt att vara eftersom det gamla inte fungerar. Vem är jag? Vem vill jag vara?

 

Nu nära semestern känner jag att jag verkligen behöver ha semester. Orkar inte mer. Behöver verkligen semester. Jag är uppskattad på jobbet, jag presterar och levererar. Har svårt att säga nej.

Jag är trött och sliten.

 

Detta blev långt. Jag tror nog att du förstått en del, en del förstår du nog nu att du egentligen redan har förstått och en del var nytt. En del visste du och annat inte.

 

Det känns jättebra nu när jag vet att du vet.

Jag vill inte göra någon grej av detta, du behöver inte komma rusande hit, eller ringa varannan timme och höra hur det är med mig. Det är inte vad jag är ute efter eller vad jag vill. Jag vill bara att du ska veta.

Jag vill heller inte prata om det, jag vill bara att du ska veta. Inte att du tar upp det. Jag pratar och tar upp det om jag vill, när jag vill.

Jag vill gärna ha en kram, en vanlig kram av kärlek och förståelse, inte en lång, lång kram med tårar i ögonen där du förebrår dig själv. För det ska du inte göra. Det är inte ditt fel att jag kört ner i hålet. Det beror på en massa saker, säkert på fler än vad jag har skrivit om här.

Jag älskar dig, jag vet att du älskar mig. Du är min Mamma och jag är din Dotter. Vi kommer alltid att älska varandra. Jag kommer fortsättningsvis säkert att vara dum många gånger till, men jag menar inget illa. Det är mig själv jag inte orkar med.

 

Jag mår inte helt bra, men inte väldigt dåligt heller, det blir bättre hela tiden, även om det blir svackor (men så är det när man ska bli blöjfri ;) Men jag kämpar. Micke med. Det svåraste är nog att inse att jag inte mår bra, att acceptera att jag inte kan köra på som vanligt.

 

I höst kommer jag att jobba som vanligt, till våren kommer jag att gå ner i tid. Men till hösten kommer det fler resurser till jobbet. Jag hoppas att det hjälper en bit på vägen.

 

Jag älskar dig, därför vill jag att du ska veta. Jag vill att du ska veta för att du älskar mig. Nu vet du, och det är bra.