Den fysiska utmaningen

I dag sörjer jag. Jag sörjer Tings öde. Jag sörjer att hon inte får uppleva det som jag nu upplever. Jag sörjer livets orättvisa. Det känns både ledsamt och tomt i bröstet samidgt som det är breddfyllt men en stor kladdig ledsenklump. Jag känner så innerligt med Ting och hennes sambo. Känner att orden inte alls räcker till för den hopplöshet som jag känner. Men idag tillägnar jag dagen till henne och hennes sambo. Denna resa tog slut för dem....jag hoppas så det gör ont att det också kan bli början till en ny resa för dem...en resa endast kantad av lycka och kärlek.

Varmaste kramen till en av de mest fantastiska människor jag träffat på, Tingeling!

Igår var jag hos BM för ett infomöte tillsammans med andra gravid i v 20-25. Märker snabbt att de andra inte har haft några större problem med att bli gravida...hur kunde jag veta det? Jo de ställde sådana frågor som är direkt självklar för de som fått kämpa och således läst på om befruktning och hur man sköter om en tidig graviditet, sådant som är självklart för de som kollat upp 1000 ggr huruvida man kan blöda och vara gravid...sån kunskap som liksom är självklar numera. Dömde först ut dem som en samling spån...men med lite eftertanke hade jag nog platsat i spånsamlingen när jag väntade A...

Jäkligt nöjd!

Jag var på info-möte hos BM idag och passade på att väga mig...jag var beredd på det värsta men det visade sig att jag fortfarande "bara" väger dryga 70 kg . Jag har alltså inte gått upp något eller bara några hekto på dryga 3 v. Känns jäkligt skönt.

Min mage bubblar - den krullar sig på ytan när Liten krumbuktar. Jag sitter på möten och så plötsligt kommer han igång. jag känner hur det rörö sig, jag ser hur det rör sig....jag förflyttas själsligt långt bort ifrån mötet. Jag känner hur jag blir så där hemlighetsfullt leende som bara gravida kan bli.
Det är ren och skär njutning över livets mirakel, över att känna livet växa och berikas.

Jag önskar alla mina ofrivilligt barnlösa och flerbarnslösa läsare och blogg-vänner får uppleva detta snartsnart.

Jag tänker ofta på bloggträffen, på tjejerna jag träffade, på deras situationer, öden och vilka de är som personer. Deras bloggar är inte längre anonyma för mig....jag ser dem framför mig när jag läser...föreställer mig hur de ser ut när de skriver, sinnesstämningen, kroppsspråket. Jag blev berörd av de här bloggarna redan innan träffen, men nu....jag är mer än berörd. Jag sörjer att jag inte kan vara med på bloggträffen i augusti (även om det beror på en lycklig omständighet). Tänker tillbaka på träffen med glädje öer att få fått möjligheten att lära känna dessa människor bättre... Med extra stor glädje tänker jag på de två som faktiskt nu är härligt, lyckligt nyförälskade.

Jag tänker ofta på er alla!

Att få ett hållbart pluss...tiden dit...var otäckt lång. Kort i jämförelse med många andra men min upplevelse av tiden var mer än 1,5 år. Jag kan bara gissa hur lång tiden är för dem som får vänta många flera år....

Fram till första ultraljudet. 4 veckor i verkligheten. En tortyrsträcka av tid i mitt sinne. Vad skulle vi får se...eller inte se

Andra ultraljudet. En ännu längre tid...men bara i sinnet. I verkligheten var den lika lång. Lättnaden efteråt varade i flera dagar...

Tredje ultraljudet - det där riktiga, det där stora. Verkligehetns tid var längre men i sinnet gick det fortare...en liten säkerhet och mindre oro bröjade spira.

Vips hade jag passerat halvtid

Vips så passerar veckorna....

När jag väntade A var all tid evighetslång hela tiden, Jag avskydde att vara gravid, jag mådde psykiskt dåligt och jag räknade veckorna, dagarna, och allt som gick att räkna och mäta.

NU...Jag njuter (även om jag gnäller lite i bland för ont är ju inte skönt och oro är aldrig kul). Visst är det många veckor kvar men de känns inte evighetslånga...och jag vill inte vara utan dem. Det gör ju inget om Liten vill komma ut någon vecka före...men hellre efter än för mycket före.

Visst önskar jag att tiden kunde gå fortare...men bara för att få facit...jag vill veta att allt går bra...om jag bara visste skulle jag nästan önska att tiden var längre...att jag fick suga ut det allra mesta av denna, min efterlängtade graviditet.

Igår kväll
A: Mamma jag vill klippa håret!
T: Men vi klippte ju dig för tre veckor sedan.
A: Det har blivit såååå långt
T: Okej vi klipper väl lite mer då

Klipp, klipp, klipp, klipp

A rusar till spegeln och är mycket nöjd över resultatet. Jag naser att det nog är bra med kort hår över sommaren (tjejigt kort nacke med busrufs uppepå och lite längre vid öronen)

I dag på morgonen
T: Varför vill du ha kort hår?
A: För att jag inte vill ha långt!
T: Varför vill du inte ha långt hår då?
A För då måste man föda barn.

Om jag är en av de tre som grisarnas hos så är vargen i min mage för att ta sig ut och fånga grisarna (istället för in). För det buffar och puffar något helt otroligt ibland. I natt kl 04 vaknade jag till och med av Liltens tilltag - underbart.  Inga distinkta sparkar som A höll på med utan ett buffande och puffande som är imponerande för någon som inte ens har passerat 20 cm och 400 gr. Det känns helt klart utanpå magen nu...men ingen utom jag har känt...för jag känner mig lite hemlig och egosistisk med min graviditet...den är MIN och jag NJUTER och glädjs. Sambon fick veta i morse och så småningom så ska jag väl bjussa honom på en buff och puff.

Det blir inget med det. jga försökte mig på att ta några kort på mig själv men de blev skitdåliga. Sambon får inga såna kort ta...han vet ju inte om att jag bloggar och jag vill inte att han ska veta heller.

Däremot så kommer magen ut på bild i kväll...det är tajm för det igen...och jag kan redan nu avslöja att magen är större nu än vad den var när jag hade passerat 25 v med A.

Känns stort
Känns magiskt
Att jag skulle komma ända hit

HALVTID

Går in i v 21 idag

Jiha!


Mår fortfarande bra...nästan i alla fall...Jag har från och till en otrolig växtvärk...men den är bara att lära sig att leva med

men ngt jag känner mig lite gnällig över är att jag fått en inflamation i musjklerna kring svanskotan vilket gör att det gör outhärdligt ont att sitta. tur att jag har ett höj och sänkbart skrivbord så att jag kan stå långa delar av dagen och jobba.

Jag väger lika mycket nu som veckan innan A föddes...jag väger nu dryga 70 kg och har alltså gått upp 5 kg.

Låt oss säga att jag inte mystrivs alls med denna kroppsform som består av gigantiska mängder rumpa, lår och överarmar. Stora amgen och fasta tuttarna har jag däremot inga som helst problem med. Går jag upp lika mycket denna gång som när jag väntade A (12 kg) så har jag7 kg kvar. Det innebär att jag kommer väga dryga 77 kg....minst...Det innebär att jag måste gå ner nästam 20 kg sen för att komma ner i match-vikt....det blir en härlig match....

Lovade mig själv igårkväll att jag måste börja ett sundare gravid-liv.
Ät gärna mycket - men nyttigt!
Förkylningen är väck och kvar är bara lite pollenbesvär. Nu ska jag ta tag i flåset lite åxå. Trapporna till kontoret så länge fogarna tillåter. promenad minst en gång i veckan och yoga minst 2 ggr i veckan.

Första yoga-passet är ikväll.


Slänger in lite löjlig ångest här på slutet. I några dagara har Liten rört sig ganska mycket. Igår nästan ingenting...det räcker...ångesten är här.

och känner mig gravidlycklig...

Trist att jag blivit så fet bara...tråkigt med kläder...allt gör mer eller mindre att jag ser uut som en padda...jag paratar inte om magen nu, utan om lår och rumpa...men, men...det går att göra något åt...sen

Nån gång när jag känner att jag är mentalt stabil så ska jag blogga om min mamma-relation...den är inte alltid njutbar...