Den fysiska utmaningen

Skulle behöva ngn som sa till mig:

Om och om igen formulerar jag långa blogginlägg i huvudet. Hur det känns, hur jag mår. Varör det känns. Hur jag reagerar . HUr Mannen reagerar. Hur jag ser frammåt och bakåt.

Men när jag sätter mig för att skriva är allt som bortblåst...

Har nu ätit mina "lyckopiller" i snart 14 dagar och märker (tror jag) ingen större skillnad. Blir lika arg och ledsen som förrut - kanske inte lika ledsen och inte lika arg fort...men det kan också vara att jag är mer medveten om mig själv. För det är den stora skillnaden. mannen behandlar mig annorlunda nu när han vet att jag faktiskt inte är frisk, att doktorn sagt att jag är sjuk - att det inte är ngt jag hittar på. Jag behandlar mig själv annorlunda - jag är mer snäll mot mig  själv.

Doktorn ringer den 12:e för att kolla av mig och hur jag reagera på tabletterna. Jag kan inte tänka ig annat än att jag måäste öka dosen. Jag är svårpåverkad av smärtnedsättande, bedövning, narkos osv så varför skulle detta vara ett undantag?

Jag stressar upp mig, varvar upp sm förrut - men blir inte ledsen när Mannen säger ifrån. Jag stannar upp och försöker lugna ner mig. Även om stressen sitter som en ångestklump i bröstet.

För det är där det sitter. När jag blir pressad så hamnar det en stor, mörk, kladdig, ångestklump i bröstet som stressart, pressar, kräver av mig och när jag börjar kan jag inte sluta. kan inte sluta fast jag VET att det jag gör är fel.

Jag blir trött av klumpen. Förrut ignorerade jag och blev arg, irriterad och bitter. Nu drar jag mig undan en stund. Vilar, sover, läser. Det hjälper OERHÖRT mycket. Mannen fattar det åxå. Han säger oftare nu " jag tar hand om dett". Han hade säkert gjort det förrut åxå, Skillnaden är att han nu säger.

Jag har gjort listor på allt. Jag är en list-människa. Har dock kommit till iniskt att jag inte grejer "att göra"-listor. De stressar mig. Bara ordet skapar ångestklump. Jag ska undvika sådana listor det mesta jag kan. Jag är så jäkla effektiv och driven ändå. jag behöver dem inte. Det fnns andra sätt att komma ihåg saker. Kankse kan ses som ett litet steg. För mig är det stort.

Ska bara försöka att inse att allt inte är bråttom och skitviktigt åxå. Bu springer jag fortast på alla bollar, stora som små. Oavsett vilken prioritet de borde ha. Jag vet att jag gör så här men vet int hur jag ska komma bort från det. Jag jobbar..... Men det är så svårt. Det känns som att bryta mot naturlagarna. Här hoppas jag kuratorna kannge mig nyckeln.

Nu är det Åre som gäller över nyår. 2011 kan inte bli mycket värre än 2010. Sammanfattningvis har 2010 varit ett KUK-år. Mycket fin har åxå hänt men för mig personligt/ eosistiskt/ fysiskt/ psykiskt har det varit ett skitår. Ta bort, bearbeta. 2011 kan bara bli bättre (får jag verkligen hoppas). Mitt lööfte till mig själv : Inga löften, måsten, bör!

labil som en höstvind och dumskrikande Tisalen

Antingen är jag bara trött eller så är jag med om det som många berättar om...att n´är man väl fått en "diagnos" och erkänt för dig själv kommer den stora tröttheten. Kroppen och noppen säger sitt och beodrar läkande sömn. Jag är overkligt trött. Jag sover tungt länge och så mycket jag kan. och ändå är det inte nog. Hör inga barn om nätterna inga klockor på mornarna. Däckar kl 9.
Trött
Mannen spelar fotboll Barnen är hos farmor och farfar. Nu kl 11.30 äter jag frukost.....

Jo så var det. Är det.

Jag är inte djupt nere i skiten ännu men står och vinglar på kanten. Var hos lläkaren idag som sa att jag uppfyllde de allra flesta punkterna. Alla utom en - att jag inte tycker att livet i stort är skit.

Jag fick tabletter. Fick tabletter som ska stabilisera mitt humör, kapa stresstopparna och på kemisk väg skapa lite marginaler. I januari ska jag även få komma till kuratorn och prata.

Det är inte roligt att få veta att jag är sjuk men det är ganska skönt. Det ger som lite rätt att må dåligt. Någon med sjukhustitel säger att jag mår som jag känner. Det blir legaliserat...
Knäpp jag är.

Lite rädd är jag för tabletterna----tänk om jag inte blir jag...tänk om jag blir fet (viktökning är en vanlig biverkning...)
Jag ska ta tabletterna på kvällen eftersom de även är lite lugnande. Jag har inte sovit så gott som i natt på mycket, mycket länge.



Utmattningsdpression och utbrändhet är syskon. Ofta är man någonstan mittemellan eller pendlar mellan de båda.

Det kom ett brev från Coop....Här är meddelandet som jag skickade till mit ex...

Hej!
Jag fick ett så lustig brev från Coop MedMera.
Jag har tydligen ett konto där och det hade jag ingen aning om och jag har tydligen kontot tillsammans med dig....och Mannen ;) Jag har huvudkortet och ni har tydligen varsit sk sekundärkort.
Det känns ju iof kul att ha ett eget litet harem som dessutom samlar poäng till mig men jag kände ändå att det nu efter 13 år är läge att klippa banden...så jag sa helt enkelt upp ditt kort ;)
Så om du använder Coop-kortet så behöver du skaffa ett nytt.
God Jul
Tisalen

Kuratorn ringde upp... hon ställde några frågor. Jag började gråta. Hon konstaterade att det låter som om jag är trött - eller att glaset är fullt, det finns inte pats för mer. Och precis så känns det.
Hon sa åxå att hon har väldigt lång väntetid längre väntetid än vad jag behöver "Prova och ring Familjecentrum"

Jag ringer familjecentrum, men de kan inte hjälpa - de hjälper bara med relationsproblem i familjen. ´"Prova att ringa husläkaren"

Så var jag tillbaka där jag var förra veckan, men jag ringer - de ska ringa kl 15.35.

Jag gråter, ringer Mannen. Han förstår att det är jobbigt. Han tycker att jag är duktig som ringer...

Fán vad det är tufft.

Försökte förklara för Storasyster A nyss varför Mamma gråter, varför Mamma skriker. Förklarde om tummam som är full, somrinner över. Att jag måste få hjälp att öppna kranen så att det finns plats.
Jag har världens klokaste femåring. Som förtår, som pratar, som vet. Fan vad jag älskar henne!

Storasyster A övar Luciasånger. Hon har fått ett väldigt jornära förhållande till Jesus. Hon hävdar bestämt att han heter Jesus Kvist - den där Jesus Krist har hon aldrig hört talas om.

Känner mig överhettad. Stressar upp mig för allt. Blir otrevlig, sur och tvär. Gråter. Mår inte bra. Bra samtal med mannen igår. Jag är inget rolig att leva med nu. Jag behöver hjälp.

Har svårt att formulera mig. Det är för många tankar och känslor som virrar omkring utan ordning. Krav som jag ställer, som andra ställer, som jag tror att andra ställer. Förväntningar från mig, från andra.
Nu orkar jag inte, men vill ändå, försöker ge order till andra så att de gör det jag vill men inte orkar. Eller så resignerar jag och inser - då är det alltid ngn annan som undrar varför.

Mitt må-dåligt syns nte utanpå. Fast jag berättar så glöms det bort, det syns inte. Jag orkar inte berätta hela tiden - känns som om jag försvarar lathet.

Förnuftmässigt vet jag. Vet vad jag gör och vad jag behöver göra istället. Känslorna går stick i stäv - kan inte styra. De rusar iväg. Jag varvar upp går över styr.
Känner mig missförstådd - vill ha ömhet. Men vem vill ge en ordergivande ragata ömhet? Så blir jag ledsen och en självömkande, missförstådd ragata.

Jag stressar för vardagstråk, jag stressar för mys, stressar för jul, för påsk, för resor i vår...redan nu. För skinkan som ska kokas, för sandaler som troligen är för små till sommaren. Stressar för städning, handling och matplanerande. Stressar för stressen och så blir jag än mer stressad.
Mannen upplever att vi lever väldigt stressfritt. Vi har inte mycket planerat - vi är ofta hemma. I min värld lever vi stressigt jämnt.

Barnen påverkas - de vänder sig mer och mer bort från mig.

I gårkväll kom vi överns om att jag måste ta kontakt med husläkaren för att få remiss till ngn - en teratept eller psykolog eller vad fan som helst. Bara jag blir normal igen.
Idag känns det jobbigt att ringa - vad ska jag säga? "Hej, jag är överhettad och fungerar inte - men sjukskriv mig helst inte för då går jag hemma och hittar bara på mer att göra?" Eller "Hej, jag tror att jag håller på att bli knäpp - kan ni hjälpa mig?"

Jag ber ju inte om hjälp - jag kan själv. jag visar inte svaghet. Och gör jag det så är dert endå med en leende och en klackspart - jag órdnar det.
Nu börjar jag bli osäker på att jag klarar detta, ialla fall inte utan hjälp.

Förvirrad
Virrvarr
Överhettad

Känner att jag måste göra allt - men vill helst bara stänga in mig ensam i en mörk grotta.
Allt är bråttom och högprioriterat - jag kan inte nyansera någonting. Fort, nu och på en gång. Oavsett det är att köpa sandaler till den kommande sommaren eller att baka lussekatter. och så finns det ingen jäst hemma - stress.

Stress
STRESS
S T R E S S