Den fysiska utmaningen

Telefonkallelse att jag i morgon (japp på en lördag) ska infinna mig hos kirurgen kl 10:45 för en bedömning av mitt navelbrock.

Håll tummarna för att de vill operera! Jag vill bli snygg igen och inte ha ett plommon i stället för en navel.



Uppdatering:
YES!!!! Operation i slutet av maj. Jag kommer att få en navel åt rätt håll igen!
I slutet av maj kommer jag även att få hemorojderna åtgärdare (fast först ett besök för bedömning). Jo så nu har jag klippkort på kirurgen.

Som småbarnsförälder är det inte alltid lätt att få ett hett och aktivt sexliv, speciellt inte om livet i övrigt stöter på motgångar samtidigt som småbarnen till föräldrarna utvecklar alla sina hulligan- och monstertalanger och gör allt i sin makt för att göra det omöjligt genom att stöka på kvällar och nätter och dagar så varken tid eller ork hittas hos de utmattade föräldrarna
Då är det nästan lika värt att veta att den andra parten vill och längtar. Att veta att kåtheten finns där. Det räcker för att kvinnan i mig ska få lite glitter.

Inte kunde jag för några år sedan tro att jag kunde nöja mig med detta?

Fast det jänns inte tragiskt, det käns mer som verkligheten och att vi trots allt faktiskt vill även om vi inte kan just nu.

Kan man inte få ststistik på viljan istället för genomförande...för då skulle statistiken för oss se mycket, mycket bättre ut ;)

Åh vad jag längtar till Paris, om det blir ngt Paris. Bröllopsresan 13-16 maj är bokad sedan lääänge....Undrar om vulkanjökull tänker sätta stopp för detta? Vad gör vi då?

Hur förbereder man sig för en dag som kan vara totalt livsavgörande för både sig själv och sin familj?

Jag hade målat upp ett antal scenarior och visualiserat hur jag skulle ta emot beskedet om tumörer, operationer, cellgiftsbehandlingar och överlendaschans. Tankar om barnen, familjen och mig.

Jag kan inte med ord uttrycka hur otroligt super lättad jag är över att inte behöva använda mig av ngn av mina visualiseringar. Extremt LÄTTAD! Humöret ett annat. Tankarna kan vara annat än cancerrelaterade.

Resultatet från undersökningen var alltså precis så bra som jag någonsin kunnat önska mig.

Undersökningen i sig gick däremot inte så bra. Smärtsam är ett milt uttryck. Fick starta med lustgas men jag bara låg och grät och kved så efter en liten stund så sövde de mig och åh vad jag älskar att bli sövd - bort från verklighet och smärta och när jag vaknade dryga timmen senare var det över (bara trött, lite öm i magen och kletig i arslet men i övrigt helt okej).

Läkaren hittade inga polyper och han kunde göra ett grundlig undersökning eftersom jag var extremt foglig *s*. Han hittade däremot en hel del fruktkärnor. Förmodligen var polyperna som de hittade vid röntgen några fruktkärnor, för nu hittade han inga....och han har letat.
Så nu lämnar de mig och min tjocktarm ifred...ja nästan i alla fall...någon gång under våren så ska jag ju dit igen för att operera hemorojder och navelbrock men det känns nästan som vårnöjen i jämförelse (om jag inte ska laxera igen förstås...).

Läkare i all ära...men vad gjorde vi utan alla underbrar sjuksyrror som tar hand om oss, tröstar, stöttar, klappar och uppmuntrar?

Lättad, tårar av lättnad!

Underbar vecka!

Hyfsat väder!
Bra åkning!
Ganska snälla barn!
Superduktiga barn!
Snäll Mamma!
Finaste Mannen!
En och annan vurpa!
Fler än en träningsvärk!
Vin!
Öl!
God mat!
Matsäck!

och väl hemma så kryllar det av små tulpanskott.

Nu ska vi bara igenom upppackning, handling, städning, mail, budget och annat som hör vardagens verklighet till.