Jag mår faktiskt inte heller bra

Jag har i nå´t inlägg tidigare skrivit ngt flyktigt om att mitt förhållande till Mamma inte alla gånger är lätt och att jag borde skriva om det någon gång, för att skriva av mig.  Det kommer jag inte att göra nu, heller, men jag har ett enormt behov av att skriva av mig om en liiiiten del.

Jag är gravid. Sedan Mamma fick reda på det så har Jag försvunnit och allt har bara kretsat runt graviditeten. Jag har blivit en Graviditet. Hur Jag mår är inte ett dugg intressant....bara Liten är viktig. Och framför allt är det viktigt att hon får reda på först och mest och helst av allt hade kunnat krypa innafnör skinnet på mig.

Det är många som frågar om förlossning och Litens placering och sånt nu - jag har inga problem med att svara...det är ibland bara roligt och jag har ett behov av att prata om det åxå...ända tills Mamma frågar...hon gör det på ett sådant kladdigt sätt...som om det faktiskt inte är mitt barn utan som om jag lånar ut min kropp till hennes barnbarn.

I Onsdags var jag som ni vet till BM. Jag har försökt att nå Mamma sedan dess för att berätta (nejnej tro inte att hon ringer till mig för att fråga hur jag mår....), men jag har inte fått tag på henne, förrän idag på morgonen. Första fick jag en ordentlig genomgång av henens tillstånd efter hennes halkolycka, sedan en genomgång av Mormors mående och en pik och spelande på strängar som genererar dåligt samvete hos mig om att jag ringer för sällan till Mormor - det betyyyyder ju så mycket för henne. Det tror jag säkert att det gör men bara för att Mamma är så tjatigt om det så reagerar jag med att ringa ännu mer sällan för att jag blir så arg på Mamma för att hon alltid måste insuera att jag gör för lite, ringer för lite och bryr mig för lite om min Mormor - när det betyyyyder så mycket för henne (och ni har helt rätt att jag inte reagerar helt moget här men allt från Mamma sammanvägt - det som jag nu berättar och det som jag inte berättar gör att det bara står mig upp i halsen).

Tillbaks till telefonsamtalet...
Jag sa att jag var hos BM i onsdags och att Liten inte ritkigt har bestämt sig för läge och att jag ska till specialistmödravården på onsdag morgon. Tro inte att hon blir glad för att jag ringer och berättar...nej jag får en anklagelse tillbaka med en fråga om varför hon alltid får veta allting sist.....med en följdfråga om jag inte kunde se till att hon kunde få en ultraljudsbild i nästa vecka.  Jag försökte med behärskat lugn berätta att hon inte ALLTID får veta ALLTING sist men jag har ju för f-n inte fått tag på henne och nej jag kommer inte att kräva några extra bilder för hennes skull när det inte ens är säkert att jag kan få ngn själv. Hejdå!

Inte ett ord...inte en fråga om hur det är med min rygg och foglossning, hur jag mår osv. INGENTING!  Jag blir ledsen...hon är ju min Mamma. Ska inte Mammor bry sig om sådant? Ska man inte inför Mammor kunna få vara lite liten och inte stor och vuxen jämt.

Hon hämtar ibland A från dagis. Det tycker A är jättemysigt. För mig blir det merjobb. Agnes grejer är överallt och disk på diskbänken (exakt tvärsemot hur hon uppfostrat sina barn att bete oss) som jag får ta rätt på sedan. Ska hon äta hemma hos oss får jag ingen hjälp i köket utan hon "hjälper till" genom att leka med A så att jag får ännu mer att städa sedan.
Sambon tycker att svärmor blir "fö mycket" och att det blir jobbigt och drar sig undan för att inte bli sur på henne.

Mamma är själv...Pappa dog för 11 år sedan (11 sep av alla dagar). Sedan dess har det varit synd om henne. För att hon är ensam och att hon inte får vara med mig (oss) tillräckligt mycket. Varför får inte jag följa med....? Då skulle jag vääääldigt gärna vilja följa med...! Vi träffas så sällan...  är ständigt återkommande kommentarer och frågor.
Vi bor i samma stad och träffas flera gånger varje månad....

Jaha fick de vara barnvakt.... en annan härlig kommentar.

Mamma har i princip noll socialt liv...och tar inte tag i det heller (och kanske får man skylla sig själv lite då åxå? - spec om man får saker och ting sererade på silverfat men skiter i det?). Och därför blir anklagelserna än värre mot alla högtider om vi inte tar med henne.
Hur vanligt är det att man tar med morsan på nyårsfest och midsommarfest hos sina kompisar???? Vi gör det inte heller...men uppenbarligen enligt Mamma så borde vi...

Jag har pratat med henne flera gånger om detta. En gång i halvåret....det blir bättre i 14 dagar sedan smyger det tillbaka till det gamla igen...Jag orkar inte!

Hon var övertygad om att hon visste EXAKT när vi började försöka få syskon till Agnes. Jag svarade att det tror jag inte.... Inte en enda fråga om det har jag fått....INTE NÅN! För hon vill inte veta...kanske finns det ngn annan i världen som åxå har det tufft?

Till råga på allt med Mamma så har sambon extremt svårt att ta in att jag inte är fit for fight nu. Att kroppen är skör och knoppen känslig. Att jag har ont i ryggen - hela tiden..bara mer eller mindre. Att jag är trött...att jag sover dåligt. Han frågar inte heller hur jag mår och hur det är med mig. "Vaddårå...du har ju ont i ryggen jämt jö..." " Jag är åxå trött...."  Nästan aldrig ngn fråga av ren omtanke eller erbjudande om "vad kan jag göra för att underlätta?". Visst gör han lite mer hemma...men det är ju för att jag inte gör det...och till slut blir faktiskt en överfull diskbänk och en outplockad diskmaskin även uppenbart för honom.
Det här med sambon är inte så farligt i vanliga fall, han är helt enkelt inte en empatisk person - han har svårt för att sätta sig in i andras lycka och olycka....(men ibland blir man förvånad när han blir väldigt rörd, tex kan han gråta till spårlöst försvunnen....*s*)...men när det blir extra jobbigt med Mamma så lir det liksom bara för mycket.
Och han blir så jäkla "killig" när jag berättar om hur det är med Mamma. Han serverar en kall lösning av problemet eller ett "skit i det". Men det är min Mamma och jag kan inte skita i det eller bara ignorera...hon sätter sig ju i mitt psyke.

Nu har Svärfar opererat tån. Det är synd om han för han har ont och svårt att gå....
Hallå! Jag då?

Jag känner mig bortglömd och Liten och syndast om i hela min lilla värld. Vem vill trösta Knyttet? vem ger mig en kram och frågar hur det är?

Jag är bortåt alla gränser trött idag. Jag har sovit uselt hela veckan. Jag vet att det blir sent idag (kräftskiva hos svärisarna) och i morgon (bröllop). Jag bergiper inte hur jag ska orka - jag är ju redan slut på ork. Varför förväntar sig både jag och alla andra att jag alltid ska vara så jäkla stark, glad och käck? Även nu?

Jag tänker äta lunch nu och sedan åka hem. Kanske mår jag bättre om jag får sova en stund? Kanske är livet ljusare och trevligare sedan. kankse kan sammandragningarna till och med lugna ner sig lite (märker att det blir värre av att jag är trött).

Kommentarer
Postat av: Tingeling

Åh nej vad jobbigt!! Så mycket att tänka på, oroa sig för, grubbla över och irritera sig på. På en gång!! Jag förstår att det blir ohållbart till slut.

Mamma är värst ibland, så är det faktiskt. Det är blir en så komplicerad relation mellan mor och dotter, tror inte många har ett problemfritt förhållande till sin mor.

Men HUR ska du orka med både kräftskiva och bröllop? Du är ju höggravid! Jag fattar inte.. Jag skulle själv inte orka och kan bara inte förstå att någon förväntar sig att DU ska orka?!

Eller gör dom det? Eller är det du som lever upp till en massa krav som du egentligen inte behöver göra?

Tror du dom skulle förstå om du sade att du inte orkar? Att du vill bli hemma, ligga på soffan, äta godis och glo på TV?

Sköt om DIG, inte bara andra hela tiden!

Stor kram

2008-08-29 @ 11:48:16
URL: http://www.tingeling1.wordpress.com
Postat av: Lucia

Så tråkigt att du har det så jobbigt... Jag har haft liknadne problem med min far.. Sedan skiljsmässan med mamma för 4 år sedan lever han ett ganska ensamt liv och jag tog i början mycket ansvar för honom.. Men han tycker så synd om sig själv heeela tiden. Det är aldrig bra med honom när man ringer.. Han frågar aldrig hur jag mår.. och om jag beklagar mig över något, så är det inte så farligt, tycker han... Nu har vi inte haft någon kontakt alls på över ett år pga att han tog avstånd från oss (han gjorde bort sig på vårt bröllop... kunde inte skärpa sig på vår dag..men skyllde på att mammas nya man fått för "mycket" plats på bröllopet)... Nu känns det ärligt talat bara skönt att inte ha med honom att göra. Jag mår mycket bättre när jag slipper vara mamma till honom. Vet inte ens om han vet att jag är gravid. Min syster (som jag har bra kontakt med)umågås med honom, men hon har tydligen inte sagt något... Det är så j-a svårt med familjerelationer... Man känner sig skyldig för det minsta lilla och känner ansvar fast man inte borde... Var och en ansvarar ju för sitt eget liv.



Det blev långt det här... Kram..

2008-08-29 @ 12:01:27
URL: http://www.mammaklubben.blogspot.com
Postat av: Tudorienne

Herregud, alla måste skärpa sig. Även om det är jobbigt så tycker jag att du ska vara supertydlig mot din mamma. Och sambon med. Och släpp allt och bry dig bara om dig själv.

2008-08-29 @ 14:02:06
Postat av: Petra

Hej! Jag har följt din blogg lite "i smyg" ett tag. :-) Känner att ditt inlägg idag verkligen förtjänar en kommentar. Jag håller med ovanstående talare och vill också säga att jag verkligen förstår att du känner dig som Knyttet! Det låter skittufft! Du får massor av medkänsla från mig, for what it's worth. Kram!

2008-08-30 @ 00:08:01
URL: http://petrastankar2.blogspot.com
Postat av: Kattmamman (a.k.a Bridz)

Jag tycker syyyyyynd om dig! På riktigt alltså!



Jag tycker att du ska bete dig precis som ett litet barn (möjligtvis när A inte ser) och tjuta och bara krääääva lite omtanke. För det är du verkligen värd just nu!



Tänk vilket fantastiskt jobb du gör med att tillverka och bära på en bebis!



Stora-tyck-synd-om-kramar

2008-08-30 @ 03:04:24
URL: http://BRIDZ.BLOGGSPOT.COM
Postat av: mammalamma

Hej vännen! Jag känner med dej, har väl inte direkt några sådana problem med min mamma, men kan ändå förstå dej.

Visst kan du säga ifrån och ta avstånd trots att det är "din mamma", det är kanske det som krävs för att HON ska förstå, höra dej.

Om hon aldrig ringer dej, behöver inte heller du ringa henne, det handlar om att ge och ta.

Många gånger går vi och lider i tysthet, retar oss på saker, men säger inget för vi tycker och tror att det är uppenbart ändå, men det ÄR det ofta inte. Hur jobbigt det än är måste man TALA OM hur man känner, vad man vill, annars blir det aldrig några förändringar.

Jag skulle helt sonika skita i att gå på både kräftskiva och bröllop om jag kände mig så trött och ledsen som du nu gör. INGEN tackar dej för att du sitter som en martyr på en tillställning du inte vill gå på. Säg som det är, att du är höggravid och inte mår bra! Kan inte de ha förståelse för det, är det deras problem inte ditt!

För övrigt sitter jag här på BF+6 (!) och blir irriterad så fort jag hör telefonen ringa eller ett SMS ljuda, för jag är säker på att det är nån som ska tjata om huruvida "jag har tryckt fram bebisen än eller??!!" Humöret är ändå ganska ok, mycket beror det nog på att maken är den bäste i hela världen, som tar stort ansvar härhemma med både barn och hushåll, samt ser till så att jag mår bra.

Jag vill skicka dej en stor kram och hoppas du finner lite styrka och jävlaranamma så att du orkar stå på dej lite och ta lite välförtjänt plats! kram

mammalamma

2008-08-30 @ 10:39:14
Postat av: lillawi

Jag vill trösta Knyttet! Lider med dig! Känslostormarna under slutskedet på en graviditet gör att man känner sig liten och ledsen och man behöver och ska banne mig få tröst och uppmuntran. Man måste få känna så och man behöver få bli bekräftad!



Och mammor, mammor, mammor… vad är det för komplicerat släkte och hur stört omöjligt ska det vara att kunna ha en vettig relation till sitt/sina barn? Nu blev jag lite inspirerad att skriva ett eget mammainlägg, får se om jag orkar samla kraft. Jag skulle nämligen kunna strypa kärringen. Av andra skäl än du visserligen, relationen är annorlunda än din, snarare helt åt helvete sporadisk och obefintlig. Vi pratade idag för första gången på två månader. Och... äh, jag fortsätter på min blogg annars tar jag upp all plats här.



KRAM till dig du gravida hjältinna!



Sympatisyster lillawi

2008-08-30 @ 13:49:30
URL: http://www.lillawi.se
Postat av: toveb

Jaa. Alla andra har redan sagt allt, tror jag. Känner med dig och förstår alltför väl. Tack och lov har jag en förstående make som kan agera buffert mellan mig och min mor ibland. Och allra särskilt nu.



Gå inte på några fester om du inte orkar. Ta hand om dig. Var egoistisk! :-)

2008-08-30 @ 19:06:26
URL: http://toveb.typepad.com/thomasotove
Postat av: Linda

Sätt dig på tåget och kom förbi, jag kan ta hand om dig :-)

2008-09-01 @ 06:58:05
Postat av: Carina

Men hjärtat!! Stackars, stackars dig! Vad hemskt att inte få stöd! När man mår sådär vill man bara få en kram och medlidande och av sin mamma vill man höra att allt blir bra... Mamma ska vara den man kan vända sig till när man mår och är som sämst och är ynkligare än någonsin.. Jag fick sånt medlidande med dig så du anar inte! Skulle bara vilja ge dig en stor kram.. Du är så duktig som orkar trots allt det jobbiga!

2008-09-05 @ 19:27:46
URL: http://minapyssel.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0