Inte bra
Har svårt att formulera mig. Det är för många tankar och känslor som virrar omkring utan ordning. Krav som jag ställer, som andra ställer, som jag tror att andra ställer. Förväntningar från mig, från andra.
Nu orkar jag inte, men vill ändå, försöker ge order till andra så att de gör det jag vill men inte orkar. Eller så resignerar jag och inser - då är det alltid ngn annan som undrar varför.
Mitt må-dåligt syns nte utanpå. Fast jag berättar så glöms det bort, det syns inte. Jag orkar inte berätta hela tiden - känns som om jag försvarar lathet.
Förnuftmässigt vet jag. Vet vad jag gör och vad jag behöver göra istället. Känslorna går stick i stäv - kan inte styra. De rusar iväg. Jag varvar upp går över styr.
Känner mig missförstådd - vill ha ömhet. Men vem vill ge en ordergivande ragata ömhet? Så blir jag ledsen och en självömkande, missförstådd ragata.
Jag stressar för vardagstråk, jag stressar för mys, stressar för jul, för påsk, för resor i vår...redan nu. För skinkan som ska kokas, för sandaler som troligen är för små till sommaren. Stressar för städning, handling och matplanerande. Stressar för stressen och så blir jag än mer stressad.
Mannen upplever att vi lever väldigt stressfritt. Vi har inte mycket planerat - vi är ofta hemma. I min värld lever vi stressigt jämnt.
Barnen påverkas - de vänder sig mer och mer bort från mig.
I gårkväll kom vi överns om att jag måste ta kontakt med husläkaren för att få remiss till ngn - en teratept eller psykolog eller vad fan som helst. Bara jag blir normal igen.
Idag känns det jobbigt att ringa - vad ska jag säga? "Hej, jag är överhettad och fungerar inte - men sjukskriv mig helst inte för då går jag hemma och hittar bara på mer att göra?" Eller "Hej, jag tror att jag håller på att bli knäpp - kan ni hjälpa mig?"
Jag ber ju inte om hjälp - jag kan själv. jag visar inte svaghet. Och gör jag det så är dert endå med en leende och en klackspart - jag órdnar det.
Nu börjar jag bli osäker på att jag klarar detta, ialla fall inte utan hjälp.
Förvirrad
Virrvarr
Överhettad
Känner att jag måste göra allt - men vill helst bara stänga in mig ensam i en mörk grotta.
Allt är bråttom och högprioriterat - jag kan inte nyansera någonting. Fort, nu och på en gång. Oavsett det är att köpa sandaler till den kommande sommaren eller att baka lussekatter. och så finns det ingen jäst hemma - stress.
Stress
STRESS
S T R E S S
Men... :-(
KRAM!!!
Låter skitjobbigt. Önskar det fanns nån mirakelmedicin mot det där. Pröva att inte göra nånting och se vad som händer.
Stora kramar till dig!
Jag gör precis som du, ler och säger jo, men visst är det lite jobbigt, men oroa dig inte för mig, jag klarar mig så bra. Och så fick jag ingen hjälp av läkarna. Så då följde min man med och berättade precis hur allt var, och då fick jag helt plötsligt allt jag behövde.
Ååååh, vad jag känner igen mig! Alldeles läskigt mycket. Jag tror jag ska be min man läsa ditt inlägg, för du uttrycker dig så bra. Allt jag vill säga, men inte får ut. Och allt jag att han ska förstå att jag känner, men inte kan förmedla.
Hoppas du kan få ordning på allt. En stor, stor kram så länge!
Tjejen, lyssna på kattmamman och gör PRECIS så. Du kommer aldrig att kunna formulera det du skriver för en läkare.
Alternativt skriv ut detta inlägg skrivs ut och ta med det, eller ge länken till den här bloggen. Se bara till ATT FÅ HJÄLP!
Jag är orolig för dig tjejen!
Skit vad jobbigt detta låter. Svårt att söka hjälp är det allt men gört. Det löser sig vad du ska säga och inte heller måste du dra upp allt i telefon utan bara se till att boka en tid.
KRAM
