kroppen och knoppen
Tänkte att jag skulle göra som Finnjonna och vara positiv i mitt tänkande och säga när bebis kommer istället för om. Tänkte att jag som hon även skulle kika lite på bebiskläder....jag klarade inte det...jag började gråta...jag är svag nu...
Det har snart gått 1 vecka efter ÄL. Trots Progesteron får jag lite brunt i trosorna....Kände efter på tappen...japp den är så känslig för berörning att den direkt börjar blöda....det är inte bra...chanserna för bebis är då mycket, mycket små....
Ska snart, bara lunchen är slut, ringa Kvinnokliniken och rådfråga och be om tid....beroende på vad de säger ska jag sen jaga Kvinnoläkarna...
Det här fungerar inte längre...jag kan inte ens leva på hoppet....jag måste åtminstone få hoppas...detta knäcker mig...
Även om jag försöker leva ett helt liv så känns det ändå som om jag lever ett halvt liv...knappt....och det är inget liv....det är inte bara tungt för mig....det är tungt för mina nära också....jag är inte glad....jag har inget tålamod...alls...jag orkar ionte med någon annans känslor - jag har så fullt upp med mina egna....det hugger i mig så fort jag ser en gravidmage eller en bebis....jag har svårt att känna lycka för de som är lyckliga...jag känner bara sorg och avund...
Jag vill gråta...det är svårt att göra det på jobbet...
Det har snart gått 1 vecka efter ÄL. Trots Progesteron får jag lite brunt i trosorna....Kände efter på tappen...japp den är så känslig för berörning att den direkt börjar blöda....det är inte bra...chanserna för bebis är då mycket, mycket små....
Ska snart, bara lunchen är slut, ringa Kvinnokliniken och rådfråga och be om tid....beroende på vad de säger ska jag sen jaga Kvinnoläkarna...
Det här fungerar inte längre...jag kan inte ens leva på hoppet....jag måste åtminstone få hoppas...detta knäcker mig...
Även om jag försöker leva ett helt liv så känns det ändå som om jag lever ett halvt liv...knappt....och det är inget liv....det är inte bara tungt för mig....det är tungt för mina nära också....jag är inte glad....jag har inget tålamod...alls...jag orkar ionte med någon annans känslor - jag har så fullt upp med mina egna....det hugger i mig så fort jag ser en gravidmage eller en bebis....jag har svårt att känna lycka för de som är lyckliga...jag känner bara sorg och avund...
Jag vill gråta...det är svårt att göra det på jobbet...
Kommentarer
Postat av: Mickis
Kan bara försöka skicka styrka och hopp per dator!
Postat av: MOE
Åh, vad jobbigt du har det just nu. Jag hoppas verkligen att de lyssnar på dig nu och att du kan få mer ordning på allt. Om det inte går bra på KK vill jag bara säga att KL är underbara. Kram!
Postat av: Lucia
Usch...man vill ju i alla fall kunna hoppas.. Vad är livet utan hopp?? Hoppas att du får tag på någon vettig person som kan hjälpa dig!
kram
Postat av: Anonym
Vart bor du? Om du bor i Gbg kan jag varmt rekommendera Göteborgs Kvinnoklinik. DEt är privat, men man betalar endast 200 kronor per gång. De tar emot nya patienter. Jag har inte gått där själv, men en av mina närmaste.
Postat av: Längtan
Vännen... Jag skickar också en massa tröst och ork såhär elektroniskt... Och en stor *KRAM*
Trackback