TACK!

Jag är inte uppe ännu...men jag är inte allra längst ner i uppgivenhetshålan...Jag känner mig fortfarande mentalt utbränd och funderar på om jag orkar och hur jag ska orka...men gråten lurar inte runt hörnet hela tiden.

Ert stöd och omtanke är en mycket stor del av att jag nu är på väg upp igen.


Tacksammaste tack!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0