Den fysiska utmaningen

För två år sedan....länge sedan men ändå så nära....

För ungefär två år sedan var det dag 11 (eller kankse 12 eller 13) efter ÄL....Jag visste att snart kommer jag att få veta om det är meningsfullt att offra ett graviditetstest denna månad...Ett antal ÄL-test skulle jag snart förbruka...för att kanske få se en strimma av hopp.

För ungefär två år sedan står jag på morgonen och funderar på om jag ska ta på mig vita eller svarta eller kankse multifärgade trosor. I de vita skulle eventuellt blod synas lätt...i de andra skulle hoppet leva någon timme längre. Med svarta trosor skulle jag ägna mig åt grundligare toalettpappersanalys...med vita trosor skulle jag ägna mig åt grundligare trosanalys.

Är det blod? nej eller jo lite brunt är det nog...men det är i så fall så lite...men det är där...det är nog kört...det är kört..fast det finnsd em som blöder lite och ändå är gravida......

Minnen av ängslan, ångest, hopp, förtvivlan och kortvarig glädje
Minnen av djupa dalar...

Minnena och känslorna är fortfarande så nära
Minnen och känslorna har gjort mig ödmjuk inför livet, gett mig viktig erfarenhet, gett mig förståelse och kunskap. Minnen som jag önskar att jag aldrig hade behövt uppleva.
Minnen jag inte vill vara utan.