Att älska sina barn
Storasyster A kom till oss så lätt
Lillasyster T fick vi kämpa lite mer för
Man lär sig att det inte är självklart med barn...att det verkligen är en av livets stora gåvor...ett livets mirakel...som inte är alla förunnat att få uppleva...tyvärr...och jag är en lycklig vinnare med två
Jag älskar båda mina Prinsessor...men det är olika kärlek.
A har alltid varit så självklar... fort och lätt hamade hon i magen och fort och lätt och "smärtfritt" kom hon ut.
T var inte så självklar - hon föregicks av många tårar och själslig smärta och lämnade sedan mage under stor fysisk smärta. Jag är känsligare med T...jag är mer tacksam. Kärleken till de båda är lika stor men den är annorlunda...jag är tacksammare över T (kan man säga så?? För A fins en stoltkärlek för min stora duktiga flicka en kärlek som ibland ligger nära tårarna...kärleken till T ligger ofta nära tårarna...hon påminner mig om hur livet kan vara och hur orättvist det kan vara. T har också inneburit att jag fått kontakt med en massa fina männsikor jag aldrig hade fått kontakt med annars...finmänniskor som fått kämpa och som kämpar för att få en till medlem i sin familj.
T har inneburit stor insikt i livet för mig....stor insikt i andras liv...om att det är så långt ifrån självklart det bara kan vara att få ett barn.
Jag tror jag förstår hur du menar... Första gången jag blev gravid fanns inte en tanke på att något kunde gå fel. Jag var lyckligt naiv och allt var bara lycka. Jag önskar att alla skulle få uppleva den lyckan. Grav med Ella var bara oro, nu när hon är här... Ja det finns ju inga ord att beskiva den lyckan med. Men jag kommer aldrig någonsin att ta det förgivet!
