Med glada hoppsa steg...
Väl hemma med mina kulor öppnade jag asken med andakt, läste instruktionen, la mig på golvet för att lite smidigt föra in en av de lättaste kulorna...nu skulle här börjas träna knip på en alvarlig och seriös nivå...
Men...tvärstopp....det gjorde skitont...inte en chans i världen att ngn kula kommer in där (och inget annat heller som är grövre än ett pekfinger). Nu ser man en mastodont-stor kula framför sig men nejnej det är en liten beskedlig kula om kanske 3 cm i diamter - mindre än en normalstor penis alltså...(det kom ju för f-n ut ett barnhuvud där för fem veckor sedan... och det var garanterat större än 3 cm i diameter....det kände jag alldelles bestämt)
Bara att inse att min sk fölossningsskada (att jag blev sydd invändigt) sätter stopp för både mer avancerad träning och sex för ett tag framöver...hur länge till kan man undra...
Deprimerande. Kalldusch...jag som var så taggad....nu känner jag mig mest moloken och än mer säker på att det här med vaginala förlossningar är crap och ett av de saker här i världen som är högt (kankse högst) överskattade.
Får prata med BM om detta åxå när jag ska dit nästa vecka...
Min barnmorska förklarade det där för mig förra gången. Precis med nyfött barn så är slemhinnorna otroligt sköra, och det är hormonellt och har inget med den vaginala förlossningen att göra.
gjorde precis samma sak när det gått fem veckor och avslaget äntligen slutat. jag hade inga större problem (fast skönt var det ju inte!) att få in dem, men sen fattade jag ingenting. de satt liksom kvar utan att jag gjorde något! vilket var helt obegripligt, med tanke på att det kändes som att mitt underliv hängde vid knäna och med andra ord borde min muskulatur vara totalkvaddad ... så, jag ger inte mycket för de där kulorna. fortsätter med mina knipövningar i sängen och nu (12 veckor efter förlossningen) börjar det äntligen kännas lite bättre...
tycker att du är skitcool som skriver så öppet om det här. efter förlossningen var jag helt villrådig, för jag hittade ingenting på nätet om sånt här (taskig bäckenbotten, stygn som bara strular, hemska förlossningsminnen) och det kändes som att det nog var något hemskt fel på mig och att det aldrig skulle gå över. då hade det varit skönt att hitta några bloggar som skrev om just det.
Kattmamman
Slemhinnorna känns faktskt rätt ok...och det känns ganska tydligt att det är min invändiga syning som känns och gör ont....för där är det jäkligt ömt när man känner med fingrarna åxå
