Tiden
Att få ett hållbart pluss...tiden dit...var otäckt lång. Kort i jämförelse med många andra men min upplevelse av tiden var mer än 1,5 år. Jag kan bara gissa hur lång tiden är för dem som får vänta många flera år....
Fram till första ultraljudet. 4 veckor i verkligheten. En tortyrsträcka av tid i mitt sinne. Vad skulle vi får se...eller inte se
Andra ultraljudet. En ännu längre tid...men bara i sinnet. I verkligheten var den lika lång. Lättnaden efteråt varade i flera dagar...
Tredje ultraljudet - det där riktiga, det där stora. Verkligehetns tid var längre men i sinnet gick det fortare...en liten säkerhet och mindre oro bröjade spira.
Vips hade jag passerat halvtid
Vips så passerar veckorna....
När jag väntade A var all tid evighetslång hela tiden, Jag avskydde att vara gravid, jag mådde psykiskt dåligt och jag räknade veckorna, dagarna, och allt som gick att räkna och mäta.
NU...Jag njuter (även om jag gnäller lite i bland för ont är ju inte skönt och oro är aldrig kul). Visst är det många veckor kvar men de känns inte evighetslånga...och jag vill inte vara utan dem. Det gör ju inget om Liten vill komma ut någon vecka före...men hellre efter än för mycket före.
Visst önskar jag att tiden kunde gå fortare...men bara för att få facit...jag vill veta att allt går bra...om jag bara visste skulle jag nästan önska att tiden var längre...att jag fick suga ut det allra mesta av denna, min efterlängtade graviditet.
Fram till första ultraljudet. 4 veckor i verkligheten. En tortyrsträcka av tid i mitt sinne. Vad skulle vi får se...eller inte se
Andra ultraljudet. En ännu längre tid...men bara i sinnet. I verkligheten var den lika lång. Lättnaden efteråt varade i flera dagar...
Tredje ultraljudet - det där riktiga, det där stora. Verkligehetns tid var längre men i sinnet gick det fortare...en liten säkerhet och mindre oro bröjade spira.
Vips hade jag passerat halvtid
Vips så passerar veckorna....
När jag väntade A var all tid evighetslång hela tiden, Jag avskydde att vara gravid, jag mådde psykiskt dåligt och jag räknade veckorna, dagarna, och allt som gick att räkna och mäta.
NU...Jag njuter (även om jag gnäller lite i bland för ont är ju inte skönt och oro är aldrig kul). Visst är det många veckor kvar men de känns inte evighetslånga...och jag vill inte vara utan dem. Det gör ju inget om Liten vill komma ut någon vecka före...men hellre efter än för mycket före.
Visst önskar jag att tiden kunde gå fortare...men bara för att få facit...jag vill veta att allt går bra...om jag bara visste skulle jag nästan önska att tiden var längre...att jag fick suga ut det allra mesta av denna, min efterlängtade graviditet.
Kommentarer
Trackback
