Den fysiska utmaningen

För en vecka sedan sanerade vi igen...så nu har vi tillbringat den här veckan med att agera fälla och vara nattligt smörgåsbord åt vägglössen. Känns inte som om de tänker försvinna det allra minsta. De får nog skippa det snälla miljövänliga giftet och komma med de riktiga grejerna. Lössen förstår min nattsaömn, ja mannens åxå. Det är ungefär som den första spädbarnstiden när man måste amma sjuttioelva ggr per natt bara det att vi har inga amningshormoner och spädbarnslycka som gör det meningsfullt att vakna. Ringarna under ögonen är mer än mörka och jag är tacksam för att jag ar bra smink som döljer eländet.

.
Har kommit över jobbstartschocken. Jag har ett krävande jobb, men jag leder även ett av stadens mest prioriterade projekt sa mt några andra av mycket hög vikt. Känslan av att inte räcka till är det jobbiga. Vi har fått nyanställningar nu så jag har börjat lämna över en hel del av mina mindre viktiga projekt...Jag har åxå hemliga planer på att gå ner och jobba 80% efter årsskiftet. Då måste jag lämna av mig i princip allt utom det stora projektet.
Har pratat med coachen åxå. Vi har lagt upp en plan. Jag har funderat. Sopmmaren var familjekvalitet - jag vill inte missa det. Jobbet är inte viktigast - det är familjen. Men jobbet är viktigt - jag gillar det, Kankse är det hatkärlek. Men jag är duktig på det och får bekräftelse på att jag är det. Det är tillfredställande och stryker mitt ego medhårs, det gillar jag. Jga gillar även att veta att det är jag som leder stadens ankse viktigaste projekt, det projekt som kommer att få så stort avtryck att det kommer förändra och göra betydelse få så många.
Men som sagt familjen, framförallt barnen ska prioriteras. Städning ska nerprioriteras. Jag ska inte vara så jävla duktig på allt. Min hälsa (och därmed löpningen) ska príoriteras. jag ska gå hem i tid från jobbet...Kankse självklarar saker...för mig är det en utmaning.
Nu kör vi.

Bara de där satans lössen kunde försvinna