Psykiskt
Fredagnattens samtal har startat något bra. Innan såg jag ingen ände, inget slut, ingen väg att vika av på.
Nu ser jag vägen, dn känns inte lika svår längre. Jag kan förstå att jag kan nå målet. Jag har absolut en väg att vandra. Mycket att jobba med.
Men jag är inte själv. Han, som kanske instället borde kallas A, ställer upp mer än jag hade kunnat ana. Och det finns fler. Men A som är nära men ändå långt borta, som är så lika men före mig. Han bara vet, bara förstår. Gör rätt och säger rätt för mig.
En stor, stor del av all den press jag satt på mig själv har lämnat mig. Istället finns ett lugn i själen...men jag är icke naiv. Jag både känner och förstår hur lätt det är att jag hamnar där igen.
Jag är ju jag. Jag är snabb, effektiv, rastlös - en tävlingsmänniska. Och det är helt okej...om jag stannar upp ibland, tillåter mig att njuta och vara här och nu.
Jag kommer aldrig att nöjja mig - för sådan är jag inte.
46.40 på milen SKA slås. Sa jag inte så vore det inte jag. MEN jag är nöjd. Har idag beställt ett egokort från tjejmilen *jorå det kommer till bloggen så småningom* För att jag ÄR stolt och nu tänker jag tillåta mig själv att vara det också!
Känner ngt konstgt i själen - det är lite tomt där, blottat...en liten del har fyllts med ett lugn. Jag känner att det är ok att sitta still *nästan still iaf* och titta på hela idol UTAN att känna mig lat. Utan bara känna att det är ok, att det jag uträttat idag räcker.
De minskade arbetsuppgifterna gör att det är mer luft i kalendern, jag kunde gå en timme tidigare idag OCH känna att det var ok...att jag inte behövde jobba hemmrifrån.
Detta är stora tankar för mig, stora steg.
Nu ser jag vägen, dn känns inte lika svår längre. Jag kan förstå att jag kan nå målet. Jag har absolut en väg att vandra. Mycket att jobba med.
Men jag är inte själv. Han, som kanske instället borde kallas A, ställer upp mer än jag hade kunnat ana. Och det finns fler. Men A som är nära men ändå långt borta, som är så lika men före mig. Han bara vet, bara förstår. Gör rätt och säger rätt för mig.
En stor, stor del av all den press jag satt på mig själv har lämnat mig. Istället finns ett lugn i själen...men jag är icke naiv. Jag både känner och förstår hur lätt det är att jag hamnar där igen.
Jag är ju jag. Jag är snabb, effektiv, rastlös - en tävlingsmänniska. Och det är helt okej...om jag stannar upp ibland, tillåter mig att njuta och vara här och nu.
Jag kommer aldrig att nöjja mig - för sådan är jag inte.
46.40 på milen SKA slås. Sa jag inte så vore det inte jag. MEN jag är nöjd. Har idag beställt ett egokort från tjejmilen *jorå det kommer till bloggen så småningom* För att jag ÄR stolt och nu tänker jag tillåta mig själv att vara det också!
Känner ngt konstgt i själen - det är lite tomt där, blottat...en liten del har fyllts med ett lugn. Jag känner att det är ok att sitta still *nästan still iaf* och titta på hela idol UTAN att känna mig lat. Utan bara känna att det är ok, att det jag uträttat idag räcker.
De minskade arbetsuppgifterna gör att det är mer luft i kalendern, jag kunde gå en timme tidigare idag OCH känna att det var ok...att jag inte behövde jobba hemmrifrån.
Detta är stora tankar för mig, stora steg.
Kommentarer
Postat av: ullebengtsson
"att det jag uträttat räcker". Vem bestämmer vad som räcker? Ta hand om dig!
Trackback
