Hopbryt och brytav
I fredag var det partaj - PARTAJ! Lasagne, drinkar, mingel och dans...och djuoa smatal skulle det visa sig.
Klockan var ung halv två och jag stod i köket och började stoppa in glas i diskmakinen. Då började han ställa frågor....
- Tisalen, hur mår du? EGENTLIGEN?
- Jag märker ju att du inte mår bra, att du alltid är på väg, att du aldrig nöjjer dig, att du bränner dig i bägge ändar...
Frågorna haglade och med dem påståenden...frågor som jag var tvungen att besvara, påståenden jag var tvungen att bemöta.
På punkt efter punkt träffade han mina ömmaste punkter. Jag bröt ihop.
Saker som jag vet om men vägra att se, saker om mig som jag inte hade begripit....
Tårarna srutade - jag hatade honom. Hatade för att han så enkelt kom innan mitt skal och min sköld. Jag ville inte svara mer inte bemöta fler påståenden men han gav mig ingen ro. Jag sprang.
Han och jag är lika, väldigt lika. Han hade varit där jag är. Var på väg därifrån. Hade fått hjälp. Såg sig själv i mig, i allt. Såg vart jag är på väg.
Jag samlade mig lite och vi tpg en promenad. Jag grät så jag skakade, benen bar inte. Sanningen kan vara en mycket tuff och hård vän. Insikt och vetskap lika tunga.
Idag, 1,5 dygn senare känner jag en värk i bröstet. Den gör ont men är samtidigt skön - som en välbehövlig massage av ömma muskler var samtalet som en välbehövlig massage på min ömma själ.
Samtalet blev en brytpunkt. Jag blem medveten om mycket - jag kan inte längre fortsätta att spinga i ekorrhjulet - jag måste få hjälp att kliva av...
Jag kan inte överprestera p¨å varje område i livet...
...jobba mest och effektivast
...vara mest vältränad
...vara smalast
...ha en välskött trädgård och
...ett välskött hem
Jag kan inte ha allt på mitt ansvar...
Jag måste lära mig att jag duger, duger som jag är. Mina prestationer är tillräckligt bra. Stanna upp och njuta av framgång.
Inse att 46.40 på en mil är jättebra - inte att två minuter efter målgång fundera på om jag inte kunde vara llite bättre. Lägga upp ny träning, mer träning för att kunna göra 45 minuter blankt nästa gång, snart.
Sådär reagerar jag på allt, på alla områden i livet - trädgård, hem, barn, man, jobb, honnys.
Jag hade en kanonfest i fredags - men tycker att den kunde ha varit lite bättre. Oroar mmig för om alal verkligen hade kul..slappnar inte av.
Vet inte vad måttlighet är.
Träna måttligt? Inte alls eller satsa mot högt uppsta mål!
Dricka måtttligt? Fullast eller nästan nykter!
Jobba lagom? Går Staden verkligen under om jag är sjukskriven i några dagar för att jag är nyopererad?
Jag kan förnuftmässigt och intelligensmässigt bemöta och besvara allt. Men jag klarar det ändå inte. Vet hur jag kliver av ekorrhjulet men jag sitter fast. Fortsätter att springa....
Jag är aldrg stilla, kan inte ta det lungt. Blir irruterad på Mannen för att jag tycker att han är slö. Tycker att andra är slöa och långsamma för att de inte hänger med i mitt tempo. Fast det är så att de allra flesta lever normaltempo och att jag kör full gas, hela tiden.
Visdoms ord till mig:
"Jag är förmodligen jävligt jobbig att leva med" "Mannen är en hjälte som står ut"
Nyttig självinsikt. Tuff, men nytttig och väldigt sann.
Berättade för Mannen - han ville lägga Han på sin lönelista ;)
Idag skulle jag och mannen köra iväg rester av de tallar vi tog ner förra helgen. Den dullastade kärran hoppade till och, med baklämmen, först landade på min fot. Helvetisk expolsionartad smärta. Jag vågade inte kolla på foten - såg ett krossad köttstycke framför mig. Fick av mig skon - svullet, rött, sårigt. Brinnande, skärande smärta. Upp till akuten.
Jag hade haft en ängel med mig. Foten hade mirakulöst undvikit krosskador utan endat ett ben hade gått av. Ett ben nära, nära pektån. Ett sådant där brott som gör jävligt inte men som inte gipsas.
Tacksam för det lite varmare vädre eftrsom jag nu gillar sandaler. Ställer in allt men klack i garderoben.
Hoppas på att den värsta smärtan och svullnaden lägger sig fort. På söndag bitti åker jag och Mannen till Rom.
Det finns få fördelar med att bryta ben, men kanske, kanske blev detta ett steg i rätt riktning. Jag kan inte skynda, inte springa. Jag måste ta det lungt den närmsta tiden.
Visdomsord till mig:
"Tar man det inte lungt kan man bli tvingad till det"
"Släpp aldrig ett par ton släpkärra på foten - det gör ont"
Jag skickar varma kramar och hoppas att du finner lite ro och kan varva ner. Rom med mannen, bryten fot... kanske en vändpunkt. Dags kanske att våga bryta cirkeln. Jag tror på dig! Kram
Wow, jag är otroligt imponerad av hur universum har talat med dig nu! Så fantastiskt tydligt, med han på festen och foten. Bara lite lagom mosad. Det kommer bli jättebra för dig.
Och ha det så mysigt i Rom!
Till att börja med: GRATTIS på födelsedagen - i efterskott!
Och sedan: Tydligare fingervisning kan du väl knappast få? Du måste komma ur ditt ekorrhjul nu. Du är så otroligt lik min fina Glitterkollega, hon gjorde samma sak och kraschade rätt in i väggen förra hösten. Gör inte det. Ta hjälp och ta den nu.
Du duger alldeles väldigt bra. Och för övrigt lägger jag mig platt och bara döööör vid tanke på din hastighet på milen. Jag skulle aldrig i livet komma under en timme...
Puss från Maja
Åhh vad bra han är din man. Jag har sett på avstånd att du springer som en tok och jag har fler i min bekantskapskrets som håller på som dig. Där är något som jag skulle kunna hjälpa dig med, att varva ner, att vara i nuet. (eller så mycket det nu går med vanligt vardagsliv med två barn...)
Kram
ska du och jag ta sällskap på vägen till varvaner-land?
jag slår dig i skallen när du drar på och du gör detsamma för mig?
KRAM!
Här är du och jag otroligt olika! Det låter som en mardröm att alltid behöva vara bäst. Bra att bli sedd, bra att ta hjälp
