Om att prata
Någonstan i allt detta med graviditet känner jag att jag och Sambon glider iväg från varandra....både fysiskt och psykiskt. Vi kramas för sällan och pratar för lite om sådant som är oss, sådant som betyder ngt.
Runtomkring mig separerar mina vänner och förhållanden spricker och rämnar.
Jag blir orolig att det ska hända oss.
Tänker att när jag får tillbaka mig själv och vi har landat med ny bebis och 2009 blivit 2009 så har vi hittat tillbaka igen.
Men tänk om det inte blir så?
Jag tvivlar inte ett dugg på mig och mina känslor...men vad känner han. Sambon har aldrig varit bra på att prata, därför har vi aldrig varit duktiga på att prata om sånt här...men nu känns det riktigt uselt.
Eller så överdriver jag situationen. Jag vet att jag är känslig nu (jag grinade så att tårarna sprutade till Mama Mia i söndags).
Jobbiga, jobbiga tankar.
Jag behöver mer kramar, mer ompyssling, mer tanke. Jag måste ta upp det där med kramarna....det känns som en viktig pusselbit.
Ja, som du vet så vet jag hur det kan gå. Så alltså, gå till familjerådgivningen. Ring idag. Chansa inte. Karlar går inte att begripa sig på och låter man dem muppa på i egen takt kanske det blir som för mig och maken. Låt inte det ske!
