Den fysiska utmaningen

Hur förbereder man sig för en dag som kan vara totalt livsavgörande för både sig själv och sin familj?

Jag hade målat upp ett antal scenarior och visualiserat hur jag skulle ta emot beskedet om tumörer, operationer, cellgiftsbehandlingar och överlendaschans. Tankar om barnen, familjen och mig.

Jag kan inte med ord uttrycka hur otroligt super lättad jag är över att inte behöva använda mig av ngn av mina visualiseringar. Extremt LÄTTAD! Humöret ett annat. Tankarna kan vara annat än cancerrelaterade.

Resultatet från undersökningen var alltså precis så bra som jag någonsin kunnat önska mig.

Undersökningen i sig gick däremot inte så bra. Smärtsam är ett milt uttryck. Fick starta med lustgas men jag bara låg och grät och kved så efter en liten stund så sövde de mig och åh vad jag älskar att bli sövd - bort från verklighet och smärta och när jag vaknade dryga timmen senare var det över (bara trött, lite öm i magen och kletig i arslet men i övrigt helt okej).

Läkaren hittade inga polyper och han kunde göra ett grundlig undersökning eftersom jag var extremt foglig *s*. Han hittade däremot en hel del fruktkärnor. Förmodligen var polyperna som de hittade vid röntgen några fruktkärnor, för nu hittade han inga....och han har letat.
Så nu lämnar de mig och min tjocktarm ifred...ja nästan i alla fall...någon gång under våren så ska jag ju dit igen för att operera hemorojder och navelbrock men det känns nästan som vårnöjen i jämförelse (om jag inte ska laxera igen förstås...).

Läkare i all ära...men vad gjorde vi utan alla underbrar sjuksyrror som tar hand om oss, tröstar, stöttar, klappar och uppmuntrar?

Lättad, tårar av lättnad!