Den fysiska utmaningen

Det har hänt något i det Tisalenska hemmet. Något som jag hett har efterlängtat...men inte visste jag att det skulle bli så tungt när det hände...att hjärtat skulle känna sig ihopsnört och misshandlat, lite ömt och sårigt. Tisalen är upphittad men Mammalen blev lite bortkommen.

Storasyster A blev strålande glad när jag kom hem...den glittriga Kittytröjan spelade kankse in lite...men åh vad Mammakramig hon blev...Mamma som hon saknat.

Lillasyster T kikade på mig, tvekade, kramade Pappan...kom sedan över till mig...lutade huvudet mot min axel och låg sedan så...länge för att vara T...men kort för Mammahjärtat...sedan vile hon tillbaka till Pappan...
Under hela kvällen var det likadan´t... Hon föredrog Pappan istället för mig...jag dög...men jag var inte längre nr 1...och oj vad det kändes...ända in i själen. Jag som varit T´s allt och centrum var plötsligt bara en i mängden... Plötsligt bleknade Barcelonaresans värde....

I morse hade T sovit på saken...Och oj vad jag fick gos och puss...Mammalen var förlåten...och jag har i allafall hamnat på samma värde som Pappan...det kändes bättre.

Igårkväll satt det en lite stukad Tisalen i soffan...idag är hon stark igen...njute av minnen av cava i solen.