Den fysiska utmaningen

Jag har sedan A bara var några veckor gammal insett att hon inte är som andra barn. A var aldrig någon bebis...ville inte kramas och inte ligga ner. Ammade bara för mat, ointe för närheten. En enorm vilja redan från start och otroligt självgående (om man tillät henne). Bara hon visste att vi var i närheten lekte hon gärna själv i andra ändan....

Lillasyster T vill kraas, pussas, ammas för närhet, gosa, vaggas och vill vara i närheten....stämma av nya människor genom att se hur jag reagerar, leka nära, sitta i knät... Så det först nu när Lillasyster T kom som jag riktigt märker hur stor skillnad det är mot Storasyster A.

Traditionella uppfostringsmetoder som andra föräldrar kan köra med sina barn har aldrig fungerat på A. Efter två dagar med klistermärkes belöning vägrade hon "jag vill i alla fall inte klistra några märken" "då struntar jag i att jag inte får åka och bada".

Hon blir arg, skriker...för ALLT. Jag hr periodvis haft svårt att älska min stora fina tjej...för det har aldrig varit enkelt och utan konflikter. De som träffar henne tillfälligt har åxå svårt att se det som jag vet finns...för ofta är hon väldigt bra på att uppföra sig när vi är borta...men närmsta familjen de vet så klart...många gånger har vi fått höra att vi har sådant enormt tålamod med A (så känns det inte alltid kan jag lungt säga). Det är inte heller lätta att riktigt förklara för alla tråringar är ju "trotsiga" och har mycket egen vilja och "kan själv". Bara det att sådan är hon jämt, har alltid varit...men det finns ju hur måna föräldrara som helst som tycker att sina barn är så...men jag ser skillnaden...

Fram till för någon månad sedan har jag inte vetat hur vi ska hantera det....och allt har liksom eskalerat. Hon blir arg, jag blir arg, hon blir argare, jag blir ännu argare, jag ger nästan upp och börjar gråta - va f-n gör jag för fel?

Sen läste jag om autonoma barn och allt bara föll på plats. Det ÄR ju Storasyster A! PÅ pricken! Bitarna föll på plats.
Autonoma barn "gillar inte" att bli kramde...de vill kramas när de vill men framförallt kan man inte nehandla dem som barn...man måste tänka som om de vore vuxna. De måste få vara med och bestämma, göra aktiva val. Hota, muta, och klistermärkesbelöningar fungerar lika dåligt på dem som på en vuxen...här får man vara klurigare. A får "lön"...varje dag som hon "sköter sig" får hon en peng att lägga i sin burk så hon kan köpa sig något som hon önskar sig (just nu är det tydligen en pistol). Man kan aldrig säga till henne vad hon ska göra...bara vad man vill att hon ska göra. Aldrig neglgera hennes vilja...alltid yttrycka att man förstår..."jag förstår att du vill det, men..."
Ibland lir det "krångligt i hela kroppen" på A...det är då allt är fel...men nu visar jag att jag förstår
Jag berömmer men överdriver inte

Givetvis är detta inte allt om autonoma barn men en hint om läget i alla fall...jag lär mig, vi lär oss tillsammans...De senaste veckorna har vi tillsammans gjort stora framsteg. Så här harmoniskt har vi väl aldrig haft det...och jag känner att vi börjar hitta fram, att vi förstår varandra...och plötsligt så kommer min stora tjej till mig igen och vill bli kramad.

Sådan lättnad för mig, stora Mammatårar av kärlekslycka trillar på mina kinder. Min stora, fina, duktiga tjej!!!

Du är så fin och jag tycker om dig
Du är så fin och jag tycker om dig
Ingen är så fin som du i hela världen,
ingen är sp fin som du i hela världen!

(Slukar nu allt jag hittar om autonoma barn, som Jesper Juul kallar dem. Har du bra lästips så tar jag tacksat emot)