Den fysiska utmaningen

Jag har alltid tyct att det varit tråkigt att springa - skittråkigt. Och jag har sprungit i mina dar eftersom jag alltid sportat och i de flesta sporter så ligger lite löpning som bas. Sen slutade jag med lagidrotten och fick välja själv - no more löpning!

Efter många års uppehåll blev jag  (2004) medlurad av jobbet att springa Vårruset. Kände att jag måste hinna med några rundor innan dess för att inte göra bort mig fullständigt. fem hann det bli och njag klockade in på strxt under 24 minuter. Jag var nöjd! och blev taggad.'

innan jag visste ordet av hade jag anmält mig till Tjejmilen och satte upp ett mål att jag skulle in under 50 minuter. jag hittade www.marathon.se och dess träningsprogram. Den varierade löpträningen och det snabba resultate jag märkte gjorde att plötsligt var löpningen rolig, skön, mefitativ...ett måste. Jag sprang fort, långt, intervaller, backe och långsamt och när tjejmilen gick av stapeln klockade jag in på straxt över 48 minuter. jag var trött - skittrött. Det var jobbigare än jag hade junnat ana. och backigare

Jag var taggad, supertaggad och anmälde mig till Lidingöloppet - hur jobbigt kan 3 mil vara? jag hade sex veckor på mig. Jag gångrade mit förra träningsprorammed tre och lade tyngd på backträning. Lidingöloppet kom och jag sprang - oj vad jag sprang. Jag var i form. Trött, men inte jättetrött, nöjd, men inte belåten klockade jag in på 2 timmar och 47 minuter.

Nu var det bara att köra på. Varför inte Stockholm Marathon på våren?

Men först skulle hösten bjuda på min snabbaste mil (tunnelloppet på 47 minuter) och ppå överraskande besked. Jag var gravid och marathon fick vänta...

I juni 2005 föds Storasyster A. Efter sex veckor började jag löpträna inför Stockholm Marathon 2006. Första löppasset (med barnvagn) var sjukt jobbigt men jag var motiverad. Fyra träningspass i veckan efter bestämt träningsschema. resultaten lät inte vänta på sig. Men mitt under våren köpte vi hus, med renoveringsbehov. Min träningsintensitet fick stryka på nacen och jag reviderade mitt mål om att komma under 4 timmar till att komma runt under 5 h. Sista 1,5 månaden tränade jag 2 pass i veckan, varav ett långpass och ett intervalll/back-pass. När dagen D kom var jag laddad...och i mitt livs form skulle det visa sig. Första milen var lätt, andra med och den tredje...sen blev det motigare men inte jävligt. I mål kom jag på lite drygt 4 timmar och 5 minuter...jag var glad och nöjd...men besviken. Jag HADE KUNNAT komma under 4 timmar. Jag var inte trött när jag kom i mål - hade kunna springa längre, fortare...men men. Det var bara att sätta upp nya mål...bar hitta demm först.

En vecka efter loppet så sprang jag en runda igen, men löparglädjen kunde inte infinna sig. Jag hade inte hittat något mål...hittade inget mål. Sen hamnade jag i träsket där jag väntade och längtade efter ett syskon som inte vill stanna kvar i min mage.

Sen kom äntligen Lillasyster T. Nytt löparmål. Tjejmilen hösten 2009 på under 45 minuter. MEN....jag hittade inte träningstiden, prioriterade inte, letade motivation. La bort målet.

Men så plötsligt en dag i juni fanns den där. Motivationen. Jag ville komma iform. Den 31a juli vill jag vara sygg och känna mig i form. Vikten om 59 kg behöver inte vara nådd men nära.

Jag gav mig ut på den först rundan sedan sommaren 2006. Det gick lätt, det var roligt.

Nu är jag löpartaggad igen. Nytt träningsschema ska fixas och följas (lagom följas det finns ju annat i livet och jag har lätt för att bli lite manisk) och i form ska jag till den 31:a och innan vintern kommer så ska jag ha en hyfsad miltid och till hösten 2010 vet tusan om ni inte kan hitta Tisalen i startfältet på Tjejmilen med fokuserad blick och en tid under 45 minuter som mål.