om Mamma

Hon sa en gång att hon visste när vi började försöka få syskon till A..

Jag sa "NEJ, det vet du inte!"


Hon trodde der var nyligen...det visste jag...hon visste inte om missfallen och alla försök och besöken hos kvinnokliniken...inget visste hon om tårarna...


Jag var tydlig med att det fanns ngt mer....


Hon frågade inte då

Inte nu heller

Tror inte att hon kommer att fråga...


När T låg i magen mådde jag bitvis inte speciellt bra fysiskt ed nerver i kläm och ond rygg.

Inte en gång hon frågade hur det var med mig...bara "hur är det med han därinne"


Jag då?


Sen skulle T födas...

Vi skickade sms om att NU var hon här...nu efter många timmars kämpande.

Straxt efteråt var hon där...mamma...frågade aldrig om det var okej att hon kom. Jag hade inte hunnit duscha, inte hunnit sova, inte hunnit fatta...Hon hade storasyster A med sig...som hade blivit lovad att träffa lillasyster... Vi hann inte reagera och A kunde vi ju inte köra bort...från Mamma och nya lillasyster...


Sambon fick aldrig visa lillasyster för storasyster...det kan aldrig göras ogjort


Mamma frågade aldrig hur det var med mig....hon visste ju att jag hållt på länge

Hon frågade inte sen heller...


Jag berättade en gång, en vecka efteråt, att jag mådde dåligt, då frågade hon två gånger de nästföljande dagarna och då alltid med slutklämmen "...för jag vet minssann hur det är att må dåligt"


Jag berättade att jag var illatilltygad i underlivet och skulle till KK och se hur det var och rätta till lite. Hennes reaktion var "ojdå!"

Ingen fråga om hur jag mådde....



Hur är Mamma då?

Hon bröt foten nyss....Jag behöver inte fråga hur hon mår...jag får reda på det hela tiden... Hinner aldrig fråga...

Hon har ett enormt bekräftelsebehov...från mig...hel tiden...i allt...om sig...det hon köper...det hon gör....ALLT


För varje gång jag ska "tycka synd om", prisa, lovorda och intyga vrids en tagg om i själen...

Taggen som svider för att hon aldrig frågade....inte brydde sig om MIG vad gäller barnen...inte innan T, inte när T låg i magen, inte när T kommit ut och inte Nu.


Mamma mår inte bra psykiskt...hon är ångest från och till...

Men är det en ursäkt? Är det en ursäkt för att inte ngn gång fråga hur jag mår?


Är det jag som är småaktig...som kräver och vill ha?


Kommentarer
Postat av: Kapybaran

nej, det är du inte.

en mammas kärlek och omtanke ska finnas där, no matter what.

minns att du skrev om din mamma för länge(?) sedan och jag har tänkt på det sedan dess, för vi verkar dela en del erfarenheter...

det gör mig ont att hon inte ser dig.

Stor kram!!

2009-02-17 @ 22:27:23
URL: http://kapybaran.blogspot.com/
Postat av: Anonym

Det är du absolut inte!! Jag brukar alltid säga att det är ingen självklarhet att man "tycker om" varandra bara för att man är kött och blod... man kan hitta andra mammor.. andra kvinnor som är bättre stöd och lyssnare. Hoppas att du har en sån annan mamma... :) kram

2009-02-17 @ 23:03:38
Postat av: Fia

Den där ovan var från mig men mitt namn föll visst bort.

2009-02-17 @ 23:04:40
URL: http://fiddeli.blogspot.com/
Postat av: Linda

Lilla gumman, är det så illa? Kom ner till mig så ska jag fråga dig saker och bekräfta dig så att du blir superless på mig.

Jag håller med Fia, hitta någon extramamma som ser dig, sen vet jag att du aldrig kommer att koppla bort din mamma från ditt liv och det är inte det du ska göra, men komplettera med någon som ger dig energi också.



Men känner ni för det så kom ner i sommar, huset är stor och Liseberg är nära :-)

2009-02-18 @ 06:28:58
URL: http://networkingblogg.blogspot.com
Postat av: Tingeling

Inte är det "så illa" att känna som du gör (som Linda skriver ovan) utan det är fullständigt normalt och en känsla vilken dotter som helst får då ens mor inte frågar och visar sin omtanke. När det gäller släktrelationer, speciellt de närmaste, är man förevigt liten, mamma är förevigt mamma och det är av henne man vill/ska/borde bli bekräftad.

Du har skrivit om detta tidigare och jag förstår till fullo hur du känner!

Det är så lätt att skriva att "hon bryr sig nog om dig, men hon har svårt att visa det". HUR ska man veta det om hon inte visar? Tankeöverföring? Och det ska inte vara så svårt att bekräfta, berömma, fråga, bry sig om.

Tänker på dig!

Kanske dags för ett mail till mamsen igen?



stor kram, Tisalen.

2009-02-18 @ 07:52:08
URL: http://www.tingeling1.wordpress.com
Postat av: Cinks

Nä, det tycker jag inte alls är småaktig. Det är jobbigt att leva med en förälder som inte har någon egen självkänsla utan hela tiden måste bli bekräftad. Vet inte hur man ska förhålla sig till det men jag skulle som du bli väldigt ledsen. Din mamma förmår kanske inte bättre, tyvärr och det måste hon själ komma till insikt om först. Med den erfarenheten kan du iallfall göra annorlunda mot dina barn, tack och lov. Kram!

2009-02-18 @ 10:35:39
URL: http://cinks.blogspot.com
Postat av: u

Att vara anhörig till någon med psykiska besvär gör ont, dubbelt on. Inte nog med att man blir sårad, man får dåligt samvete för att man blir det. Bajs, rent ut sagt.



Stor kram

2009-02-18 @ 10:47:18
URL: http://ullebengtsson.wordpress.com
Postat av: Anna-bell

Sårande med en mamma som inte ser en. Kanske att ni kan prata om det?

Kram!

2009-02-19 @ 12:38:58
URL: http://bebisliv.blogspot.com
Postat av: Tisalen

Problemet är att försöka prata om det tar hon som kriti och sedan blir allt värre...tyvärr...försöker leva med det tills hon, förhoppningsvis , nångång mår bättre. tills dess härdar jag ut

2009-02-19 @ 16:19:38
URL: http://tisalen.blogg.se/
Postat av: Ulf

Det kanske är så att ni måste få hjälp av någon annan, någon som kan hjälpa er med relationen, med det är klart då måste hon iof först förstå att det finns ett problem.

2009-02-23 @ 15:50:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0