Deprimerad
Jag är så inihelvete less på det här nu. Less på att vara fånge i min otympliga och smärtande kropp som gör att jag knappt kan ha ett socialt liv.
Sambon har varit på begravning med efterföljande beravningskaffe och nu begravningsöl. Trots det sorgsna temat är jag avundsjuk - jätteavundsjuk.
Det är enormt mycket lättare att umgås med sina vänner med en bebis i släptåg än med en kropp som bara vill ligga hemma i soffan. Kropp och huvud är inte alls överens nu.
Samtidit brottas jag med dåligt samvete - jag vill ju det här...jag vill ju ha en bebis...jag fick ju till och med kämpa för att komma hit....och jag vet att det finns så mpnga som skulle byta med mig och som inte för sitt liv kan förstå några ynkliga veckors depp och smärta mot resultatet. Men det händer något konstigt i slutet av en graviditet...Varje dag blir som ett år. Rent förnuftmässigt vet jag att det inte varar för evigt...kankse max 14 dagar till...men bara att skriva 14 dagar till framkallar ångest.
Det är ju inte ens ngt vettigt på TV att titta på!!!
Om jag är vaken när han kommer hem så ska jag "tvinga" honom till sex...och om jag inte är det så vet han vad han får göra i morgon...det lär ju inte bli sämre av det i alla fall....
Bebis kom ut nu...snälla!
Sambon har varit på begravning med efterföljande beravningskaffe och nu begravningsöl. Trots det sorgsna temat är jag avundsjuk - jätteavundsjuk.
Det är enormt mycket lättare att umgås med sina vänner med en bebis i släptåg än med en kropp som bara vill ligga hemma i soffan. Kropp och huvud är inte alls överens nu.
Samtidit brottas jag med dåligt samvete - jag vill ju det här...jag vill ju ha en bebis...jag fick ju till och med kämpa för att komma hit....och jag vet att det finns så mpnga som skulle byta med mig och som inte för sitt liv kan förstå några ynkliga veckors depp och smärta mot resultatet. Men det händer något konstigt i slutet av en graviditet...Varje dag blir som ett år. Rent förnuftmässigt vet jag att det inte varar för evigt...kankse max 14 dagar till...men bara att skriva 14 dagar till framkallar ångest.
Det är ju inte ens ngt vettigt på TV att titta på!!!
Om jag är vaken när han kommer hem så ska jag "tvinga" honom till sex...och om jag inte är det så vet han vad han får göra i morgon...det lär ju inte bli sämre av det i alla fall....
Bebis kom ut nu...snälla!
Kommentarer
Postat av: Kattmamman (a.k.a Bridz)
Du, jag hart känt som du sedan dag ett.
Jag HATAR det här. Jag är bara ett enda stort gnäll hela jag, och jag kan inte ens tänka tanken på att gå över tiden utan att få tårar i ögonen.
Det ÄR värt det, jag vet det. Men det är i alla fall ett helvete.
Och jag vet att det är många som har det värre, men det hjälper inte heller ett dugg.
Kramar! Och jag hoppas verkligen att ditt elände tar slut väldigt snart. Kansker redan i natt? håller tummarna
Postat av: Sandra
Som vanligt håller jag med.. FY FAN för två veckor till :-(
Postat av: Linda
Gumman, man orkar fast det är olidligt. Fick ju min lilla kille 11 dagar efter bf. Då var jag beredd att göra vad som helst :-)
Postat av: bonnie
Förstår så bra vad du menar, lika trögt här. Försöker leva så normalt det går med en dag i taget.
Trackback
