Bara trångt eller befogad oro?
Liten har sedan v 24 nånstan varit en riktig vilding. Påmint mig om sin existen med minst ett gympapass i timmen (till skillnad mot A som var lugn som en filbunke efter v 30).
Men nu i några dagar så har Liten varit betydligt lugnare. Gympapassen har helt uteblivit och det har mest varit lite knuff och bök och långa stunders "tysthet" (fortfarande mer än A men lite för Liten).
Förnuftet säger att Liten rör sig godkänt mycket för att jag är i v 38, det är trångt, Liten är stor och har mer eller mindre fastnat med huvudet i bäckenet (även om termen fortfarande är rörlig).
men min Mammanojjigakänlsa är att obekant är obehagligt.
Så länge jag faktiskt känner av Liten så håller sig oron på en hanterbar nivå...men är det lika "lite" på söndag (eller måndag) tänker jag slå förlossningen en signal och fråga.
Också funderat samma sak då tycker rör sig mindre än förr, men om inte finns plats.Kul du följer med bloggen, men måst erkänna att jag inte känner mig mentalt redo för "leverans" ännu. Men det kan man ju inte påverka så mycket själv när det blir...
Ibland när jag läser din blogg, eller någon annans med för den delen som har väldigt lika bf som jag så slås jag av att jag ofta kunde ha skrivit inläggen själv. I går morse höll jag på att gå sönder av oro. Mini ville helt enkelt inte kicka igång.. Sen kom jag på mig själv med att notera varenda liten rörelse under hela dagen. Usch det är så jobbigt med den här oron. Var hos bm igår och lyssnade på hjärtljuden, tog upp detta med henne och hon sa (som jag också egentligen trodde) att det är vanligt med helt andra rörelsemönster så här i slutet.. Vi får försöka tänka på det!!!
KRAM
Min BM har förvarnat mig om att bebisen nu antagligen kommer att röra sig mindre där inne, men att det ju inte får "gå en hel dag utan rörelser"... Känns lite olustigt, för hur lång tid är för länge? Än s länge bökas det på riktigt ordentligt... Får väl se om det blir skillnad snart..
Kram
Oavsett om allt borde vara normalt, eller om du känner dig lite löjlig tycker jag att du ska ringa till förlossningen.
Min devis är att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle förlåta mig själv ifall jag inte tog min oro på allvar. Visar det sig att jag för sjuttonde gången varit orolig i onödan får jag väl skämmas några sekunder, men jag slipper leva med det resten av livet.
