Förlossningen - så här kan de gå till (del 4)
Till förlossningen på riktigt
Väl framme fick vi denna gången ett förlossningsrum och blev placerad i en säng för att kolla värkar och hjärtljud. Efter bara en kortare stund fick vi ringa på barnmorskan. Värkarna kom oftare än var 3.e minut och hade intensifierats och jag kände att detta grejar jag inte längre utan lite hjälp. BM kom in och jag var nu öppen nästan 4 cm - jag hade kämpat på bra hemma - och jag började gå på lustgasen. Efter en timme kände jag att lustgasen inte riktigt hjälpte längre. BM kom då in och kände hur öppen jag var - 5 cm! och jag kvalde in för EDA. Men först skulle de ta hål på hinnorna och sätta skalpelektrod. Vattnet fullständigt forsade ut - över knaten på sängen, upp på min rygg och ner över byxor, skor och strumpor på två stycken BM. Jag fick resa mig och vattnet bara fortsatte att forsa (tänk om detta hade kommit hemma i sängen, eller i soffan eller, M ser panikslagen ut, i bilen...). Det var mängde av vatten. BM hade aldrig sett så mycket. Trycket släppte hos mig och en stor lättnad kom över mig och i 30 s kände jag mig ganska tillfreds...tills värkarna kom igång igen....då var det övermänsklig smärta och jag bara stod och skrek in i lustgasmasken som M tryckte över näsa och mun på mig. BM ringde snabbt efter läkare som kunde ge mig EDA. Värkarna kom utan avbrott och jag kände hur jag började försvinna bort av all smärta - de fick lägga mig på sängen igen. När EDA väl var lagd lättade smärtan något och jag kunde se en helt skräckslagen läkarkandidat som var på sin första förlossning. Tyvärr är jag svår att smärtlindra och mina värkar var så intensiva så EDA gav mig ingen vilopaus utan bara lindring och jag fick trots bedövningen komplettera med lustgas. Bebisen sjönk längre ner och började trycka på en nerv i ljumsken...den smärtan var inte kul...jag ville koppla bort benet. Kl 21 var jag öppen 7,5 cm och mjuk och fin. BM började duka upp för leverans. Med de sista centimetrarna dröjde...September skulle hinna gå över till oktober.
