Nu jävlar har jag ÄL...och andra känslor...och ett stort och varmt TACK

På en rekordtidig dag på dag 10 om jag räknar från mensen (eller dag 15 om jag räknar från BIM) , men nu har ju Fertilitetsturist upplyst mig, tackar å det varmaste, om att den blodlösa delen av cykeln kan påbörjas tidigare än bloddelen när man käkar progesteron.

Jag som aldrig har fått starka utslag på ÄL-testet fick ett teststreck helt enligt bruksanvisningen - det var tom starkare än kontrollstrecket...och jag har även börjat känna av den typiska ÄL-värken. Så i morgon väntar jag ägg-släpp och sedan progstart på onsdagkväll eller så...sen vet jag resultatet av denna cykel typ den 23.e... Nu ska vi bara hoppas att flickan möter pojkarna och att kärlek uppstår och bibehålls.

Hoppet har återvänt. Jag känner mig pigg, glad och hoppfull...det var tom kul att gå till jobbet idag trots att det var första dagen efter semestern. En skön känsla efter en helg med många tårar  över min egen skitfertilitet och andras superfertilitet.



Umgick med en gravidis i helgen...som är gravid med barn nummer 2 efter en FET...hon har längtat många år innan nummer 1 och hunnit längta på nummer 2 med misslyckade FET och övertalning av mannen...men ändå...trots att hon vet hur mitt år varit...så var hon så uppenbart och mycket gravid (förrutom magen) och pratade massa om storlek, vikt, trånga kläder osv, osv....Det tog hårt på mig....trots att jag är uppriktigt glad för hennes skull blev jag så ledsen efter våra timmar tillsammans... jag har inga  problem (inga stora iaf) med hennes graviditet, men jag vill inte prata om den...inte så mycket iaf...och i så fall i princip bara på mitt initaiv...när jag känner att jag orkar...Jag trodde att hon förstod...men det gör hon uppenbarligen inte...jag grät när jag kom hem...mådde skitdåligt....kände att jag inte orkar umgås med gravidisar alls...vill inte veta...vill inte höra...vill inte se. Jag grät och sambon tycket att jag var lite fånig...han förstår inte den stopra sorgen och längtan som bor i mitt hjärta. Visst längtar han åxå...men han slipper ju alla hormon-bergochdalbanor och klocktickerier som dundrar som värsta kyrkklockan i mig...han har inte den stora svarta bottenlösa längtanstyngden i bröstet...hans är bara liten och lite ljusgrå ännu....Jag blev arg...arg på att han inte förstod...och jag ville inte ta emot hans tröst....vill inte att han ska analysera mina känslor...bara se dem, acceptera dem och trösta när jag är liten. Tog sen emot, sökte trösten...hade sex...och rev sen hallen...Mår bätre nu ;)

Men oj vad jag är glad att jag har bloggen, här kan jag älta ur mig alla mina känslor istället för att ösa allt över sambon...när han ändå inte förstår...Här känner jag att Ni finns, som stödjer mig och förstår, suportar mig, hoppas med mig och sörjer med mig, och inte minst ger mig tips och värdefulla upplysningar... Det betyder så oerhört mycket.. TACK! Tack för att ni lyssnar, supportar, stödjer och tipsar. TACK!!!

Kommentarer
Postat av: Anonym

Åh, kära lilla Tisalen - jag förstår dig så väl. Många, många bekanta känslor i det här inlägget. Först och främst det där med glädjen över att kroppen fungerar som den ska - 2 streck som gör en såå lycklig och hoppfull igen! Sen träffen med gravida vännen, hopplösheten, sorgen och ångesten som tränger sig på.
Det är 2 stå vitt skilda känslor och världar som möts - den totala glädjen gentemot den bittra ledsenheten och tröttsorgen. Det blir en konflikt däremellan och det är inte lätt.
Ingen kan kräva att du ska orka, du måste inte orka, du behöver inte vara duktig!
Och så, din man - känslan av att inte bli förstådd helt till fullo. Sorgen när man inte kan förmedla hur stark ångesten är och hur mycket man behöver stöd, kramar, ordlösa ömhetsbetygelser istället för tecken på att han inte förstår.
Vilket han inte gör, det kan han inte göra, inte till fullo.
Många, många varma kramar till dig gumman!

2008-01-07 @ 14:24:30
Postat av: Tingeling

Ja, det var alltså jag som skrev förra inlägget, glömde visst att presentera mig..

2008-01-07 @ 14:25:14
URL: http://tingeling1.wordpress.com
Postat av: Cinks

Oh, känner igen, känner igen...de väninnor som OCKSÅ längtat men plötsligt lyckats glömmer i samma ögonblick att det faktiskt bara är en av oss två som lyckats. En är fortfarande INTE gravid och ändå ÖVERSKÖLJS man av bäbisprat.

Periodvis orkar jag inte heller ens prata med mina grav- eller småbarnsväninnor. Känner inte att jag alltid behöver orka heller. Och så ibland går det jättebra, som de gånger när jag vet att livet GÅR att berika ändå. Kram till dig när det känns tungt!

2008-01-07 @ 22:29:00
Postat av: Mickis

Håller med i allt ni skriver alla tre!

Lycka till till alla!

2008-01-08 @ 14:31:38
Postat av: Pyzen

Kunde inte ha skrivit det bättre själv. Har 4 kompisar som ska ha barn det närmaste halvåret. Känns tungt. Även om jag är glad för deras skull, och ser fram emot att mysa med deras bebisar.

2008-01-09 @ 16:11:09
URL: http://pyzen.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0