Vissa dagar...
En del dagar blir bara allt för tunga för själen att bära....
Jag sitter på kontoret i beredskap att jobba sent men kan inte koncentera mig, gråten ligger nära och själen är blytung av sorg och oro. Inte för mig, Liten elelr någon annan i min familj...
I morse fick jag reda på att en nära kollega gått bort i går efter en kortare tids sjukdom - cancer.
Precis nu får jag reda på att en annan nära kollega just nu sitter med sin man i Stockholm på specialistmottagningen med en misstänkt och elak cancer i höften - de har två små barn hemma...han är bara dryga 30 år.
Livet är ibland jävligt orättvist.
Såna här tunga besked sätter andra små petitessproblem i ett helt annat ljus...hur orkar jag egentligen bry mig om ifall sambon har laddat en maskin tvätt eller inte - det betyder ju ingenting....Det som betyder ngt är att han finns...
Lyckan över varje gång som jag känt Liten röra sig idag har varit mångfalt större än alla nadra gånger. Det har varje gång varit en påminnelse om livet...
Att skriva ett avtal nu känns banalt och inte alls viktigt...men det måste göras
Ta hand om er!
Fy vad sorgligt! Man orkar inte ens tänka på det...
Ja ibland måste man påminna sig om vad som är viktigt och inte tjata på karln om en tvätt som du också skriver...
