Uppgivenhetshålan
Det är mörkt där...och kallt...och ensamt....
Jag blir trasig där, trött och ledsen
Jag känner mig mentalt utbränd....
För drygt ett år sedan tog jag ut spiralen med ett hopp om att inom ett halvår vara gravid...det blev jag...två gånger... istället för graviditetslycka har ret bara handlat om missfall och cykel-problem.
Jag vet inte hur jag ska orka mer...
Gråten stockar sig i halsen från och till hela dagarna....Skulle helst bara vilja gå hem och sjukskriva mig...men jag är ju en dktig flicka så jag stannar på jobbet, har möten, driver igenom, fixar, ordnar och producerar...allt men etthalvstelt och påklistrat leende. När jag komemr hem är all ork slut...jag orkar bara gå och lägga mig... har sociala tillställningar inbokade...vet inte om jag orkar...lusten finns inte....
Jag känner mig trasig och mycket, mycket liten
*suck*
Å, lilla gumman.
Jag förstår så väl hur du mår.
Önskar jag kunde krama dig på riktigt men får nöja mig med en varm, virtuell kram.
Vet inte vad jag skall säga... Försök stå ut...
Åh gumman, kram på dig!
Jag vet precis hur det känns i den där mörkerhålan, jag trillar också ner där minst en gång varje månad. Men på ngt konstigt sätt lyckas man kravla sig upp igen, om än på vingliga ben, men upp kommer du komma! Försök kämpa dig igenom det! Prata med din man, prata med vänner, skriv av dig här i bloggen, gnäll gnäll gnäll om det är det enda du orkar. Och du, man MÅSTE inte vara social jämt, orkar man inte så orkar man inte! Vi är bjudna på dop på söndag, men no way att jag sitter där bland massa ungar och glada föräldrar, man FÅR faktiskt tacka nej!
Kram på dig!!
Kan inte säga något uppiggande mer än att du inte är ensam. En trist fucking skugga ligger över livet. Så är det bara.
Det sociala ska du bara boka av och strunta i.
Kram kram kram..............
Men du. Ibland måste man få känna så också. För det ÄR skit ibland och man kan inte vara stark jämt. Men ge upp får du inte göra. Inte än!! kram
