Överallt
Värmen gör att jag ser dem överallt. Liggande, putande, avklädda, upplyfta, blottade, synliga.
Jag pratar om gravidmagarna som kommit fram ur jackorna och alla spädisar som komit upp ur barnvagnarna.....avundjukan tär...jag vill åxå handla fina mammakläder på rean...smeka magen...snusa bebis...vara lite stolt och le hemligt och innåtvänt. Jag vill, jag vill,, villvillvill. NU!
Jag vet hur det känns. Men det är märkligt hur det går i perioder, ibland känns det så tungt men ibland bara mysigt att se småttingar och gravidmagar. När man mår som sämst är det nog klokast att undvika sociala tillställningar där risken är stor att man ska stöta på mycket av den varan..
Jag minns i vintras när jag var som mest ledsen och livet kändes som mörkast. Vi tittade på Luciatåget här i stan och när de små tomtarna som gick efter tåget ropade "God Jul" i kör och viftade med sina tomtebloss bara brast det för mig och jag började storgråta. Helt oväntat och väldigt, väldigt tungt. Jag tror att jag skulle klara av samma situation bättre idag. Det var så mycket känslor då, med julen inför dörren..
Kram på dig.
